Jag går och väntar på att bli frisk

Det är inte lätt, det här med att vara sjuk. Det första stadiet, när det känns som nåt är lite fel och man bara vill dra täcket över huvudet, är hög misär. Man vill inte tro att man är sjuk, och kämpar emot.

Sen kommer stadiet då det inte går att blunda för eländet längre, och man kapitulerar på soffan. Här sprids det pappersnäsdukar över hela lägenheten, oavsett om man är snorig eller inte. Glass och chips är stapelföda.

Sen kommer stadie tre, man är inte frisk nog att gå till jobbet, men heller inte sjuk nog för att ligga i sängen. Här är jag nu, och jag vet inte vad jag ska göra. Efter lunch putsade jag silverskålar. Det tog flera timmar, och fick mig att känna mig som Hudson (googla). Sen putsade jag skor, vilket fick mig att känna mig som street urchin nummer två i en Dickensfilmatisering. Efter det försökte jag mig på att organisera om lite, men det blev bara rörigt. Allt ligger på fel plats nu, och golvet är dessutom fullt av nyputsade skor.

Och jag får seriöst panikkänslor av all den här snön. När ska det ta slut? Hur ska jag lyckas ta mig till jobbet på måndag? Och framför allt: hur ska jag nånsin bli av med alla saltränder på mina älskade skor?

Konversation med mamma

Josefina: Men jag är inte nazist, jag tycker bara att de hade stiliga stövlar!
Mamma: Jojo, det är så det börjar!

Sedär

Eftersom jag fortfarande hanterar att bli lite sjuk med ungefär samma värdighet som en medelålders man i en könsrollscementerande reklamfilm, så är det nu hemskt synd om mig. Och trots att jag bara varit sjuk i drygt tolv timmar, så är lägenheten redan full av pappersnäsdukar, och jag som inte ens är snuvig. Var kommer de ifrån?

Men trots allt: det är dr Who på tv:n. Jag får sitta ner. Inga elever, inga möten, inga uppsatser att rätta.

Det här är inte en modeblogg

Allstå, det är inte det. En modeblogg, alltså. Men det borde kanske vara det. För seriöst, ni behöver hjälp. Inte alla, naturligtvis. Ni som vet med er att ni aldrig har skjorta till blåjeans, med svarta skor till (män), eller tydlig utväxt, långa naglar eller olämpligt korta kjolar på jobbet (kvinnor), ni kan ju ta det ganska lugnt nu. Men ni andra....

Ok, män. Man har inte skjorta till blåjeans. Skjorta är lite uppklätt. Jeans är inte det. Att korsa de tu är ungefär som att para en häst med en åsna, resultatet blir nåt lite muppigt som inte nånsin kommer att få föröka sig. Lägg till ett par svarta skor på det, och förvänta dig en spark på smalbenet nästa gång vi ses. Blått matchar brunt, inte svart. OK?!


Och nu ni tjejer som sitter och flinar och tänker "asså, killarna som klär sig som om de går på kth, är de sämsta killarna, och vi kommer aldrig att ligga med er", jag är inte så säker på det. Det är i alla fall inte vad er klädsel säger om er. Man bör inte färga håret om man har commitment issues, för färgar man håret måste man fortsätta göra det. Varje månad. Annars ser man så ser man skabbig ut, och det var kanske inte vad ni hade tänkt er, när ni satte er i i frisörstolen och tuggummituggande bräkte fram nåt i stil med "asså jag vill ha nåt nytt, kan du testa att göra mig riktigt blond? Sådär stureplansblond, liksom?". Samma sak gäller naglarna. Klipp dem. Bara klipp dem. De får dig att se ut som en strippa. Och korta kjolar på jobbet? Ja, precis. Den får ni räkna ut själva.