Operation Tjockis

Efter moget övervägande, har jag trots att kommit fram till att jag kanske skulle må bra av att knubba till mig lite, så jag har kickat igång Operation Tjockis. Jag ska försöka äta lite mer. Tyvärr visar det sig att den största tjusningen i glass och muffins ligger i att man inte får äta dem. De gör sig liksom bättre som synd än om plikt, precis som de flesta laster. Men jag ska göra mitt bästa.



Är ni inte glada nu, när jag ska bli en av er?

Favorit i repris 3

Hur väl känner du Josefina?

Eftersom jag är full av välvilja och aldrig tänker på annat än hur jag bäst ska kunna underhålla er, så har jag tänkt ut en ny tävling. Jag presenterar två situationer, och hur jag svarade. I en av situationerna sa jag det högt, i den andra lyckades jag bita mig i tungan och tänkte det bara.
Ni ska med andra ord gissa: vilket av följande upprörandende dåligt beteende har jag gjort mig skyldig till?

1. Kund på ICA blir grinig över att det inte finns gratis plastgafflar till hennes fulsallad. Hon ifrågasätter om konceptet snabbmat ens existerar, när det görs så krångligt för henne.
Jag svarar: Vad sägs om att ta ansvar för ditt eget liv?

2. Kund är bekymrad över att citronerna är för gröna, och ser omogna ut.
Jag svarar: Vad är du rädd för, att de ska vara sura?


Ni kan svara i kommentatorsfältet om ni vill, men smsa hellre. Jag tänker här utgå från att det bara är mina kompisar som läser min blogg. Josefina har självinsikt.

Favorit i repris 2

Ett stressdiagram för Josefina, 27/4 2008

Ok, så jag kan inte göra ett diagram och klistra in här, för jag kan inte göra diagram. Det är lite synd, för jag tror att visuella hjälpmedel skulle underlätta i förståelsen av min dag. Men jag kan förklara i siffror istället, och så kan ni rita upp egna diagram om ni känner att ni behöver hjälp att visualisera mitt elände. Jag tänkte använda mig av siffror från 1 till 10, där 1 är lite och 10 är jättemycket.

Vaknade, men vägrade gå upp för jag är vuxen och får göra vad jag vill. 1

Insåg att jag trots allt är vuxen, och måste gå upp faktiskt. 3

Tittar på högen av kurslitteratur, som inte verkar krympa alls, och börjar panikläsa. 6

Äter lunch och tittar lite på tv. 2

Blir biten i benet av en insekt som inte ser bekant ut, och får ett utslag. Dödsångest. 10

Dör inte. 4

Utslaget försvinner inte. 6

Hittar på andra sidan benet nånting som bara kan vara en blodpropp, på väg till hjärtat. Eller hjärnan. Eller nån annanstans där man inte vill ha blodproppar. Dödsångest igen. 10

Dör fortfarande inte. 5

Går till jobbet, utan att glömma att lämna tillbaka filmerna. Ganska nöjd med mig själv. 2

Blir väldigt allergisk mot utomhus som drar in inomhus, tycker synd om mig själv. 6

Stressar upp mig över lite blandade grejer, bland annat över hur jag ska kunna vara på två ställen samtidigt på tisdag mellan 7 och 9, men lugnar sen ner mig. 7-3

Får ont i käken av att prata med kunder i kassan. 7

Slutar prata med kunder i kassan, ler istället bara mot dem och hoppas att de inte tycker att jag verkar utvecklingsstörd. 3

Kunder verkar tycka att jag är lite konstig som inte säger nåt. Det gör ont att le också. Låter fortfarande bli att prata, men ser surmulen ut. 5

Rast. 3

Tappar eventuellt bort 1000 kronor. 8

Det är inte mina pengar. 4

Pengarna är hur som helst inte borta. 2

Kassa-koma. 1


Sen fick jag gå hem.

Favorit i repris från förra bloggen

Som en del av er fyra som läser den här bloggen vet (hej mamma!), så hade jag förut en annan blogg, men eftersom den innehöll både mitt förnamn och mitt efternamn, samt en massa oegentligheter, så bytte jag. Men jag satt och scrollade igenom den idag, och tänkte att jag ska köra lite favoriter i repris ibland. För jag har inte så mycket inspiration som man skulle kunna önska. Så här har vi inlägget från maj 2008:

The road to hell is paved with nycirkus

Seriöst, vad är det med nycirkus och pausunderhållning? Det är nästan så att man anar en konspiration.
Lobbygruppen för nycirkus i Europa: "Ok, men nu gör vi så här: om vi lovar att inte uppträda på gatorna, utom när det är festivaler och sånt, så får ni ge oss all pausunderhållning i alla tevesändningar, i hela Europa. Ok?"

Olyckliga TV-chefer från olika länder, med representationsmiddagsmidjemått och svettfläckiga ljusblå skjortor: "Jaja, vi ger oss! Snälla, fånga in mimarna! Vi klarar inte mer!"

Som en svensk vid Poltava

Torsdagseftermiddagar. Alltså, jag skojar inte, jag är som mest medioker på just torsdagseftermiddagar. Jag kan inte riktigt förklara det, men kanske har det med att göra att mina veckor slutar med torsdagseftermiddagar, eftersom jag är ledig på fredagar (haha!), och att jag mentalt redan har gått hem och satt mig ner där istället. Men jag är så dålig på just torsdagseftermiddagar, det är helt sanslöst. Det har gett mig en helt ny förståelse för Salieris predikament, men det var liksom inte en insikt jag längtat efter. Idag är det naturligtvis lördag, men jag lider fortfarande av sviterna efter förra torsdagen, och snart kommer det en till.
Ni som snackar om måndagar, ni har ingen aning...

Det här riktar sig inte till min mamma, eftersom hon födde mig och har vissa odiskutabla rättigheter.

Jag skulle kunna svara, att man faktiskt inte bör kommentera andra människors vikt, eftersom de kan bli ledsna. Att säga till människor att de har blivit alldeles för smala, är inte snällare än att säga till någon annan att han eller hon har blivit alldeles för knubbig. I båda fallen säger man precis samma sak: du duger inte. Och det är ju tråkigt att jag inte lever upp till hur ni tycker att en kvinna bör se ut, men det är faktiskt inte bara tjockisar som har rätt att känna att de är bra som de är.
Men det gör jag inte. Istället väljer jag det kort, kärnfulla men ändå tycker jag, tänkvärda:
Käften, tjockis!

Here we go again...

Hej! Har ni glömt mig? Käften...

Ehh...vahettere... nä. Men jag börjar bara om, som om jag inte alls hade övergett bloggen i över ett halvår.

Det är den där tiden på året igen. Ni vet. Jo, men ni vet visst. Vi pratade om det förra året också. Jag skrev ett inlägg, och fick en massa kommentarer på temat "nej".
Men nu är det så ändå, att är det oktober så är det. Det är kallt, faktiskt. Jag har risigt hår. Så jag kommer att köpa en basker.
Nej, jag har inte lärt mig nånting från förra året, eller året innan. Och jag tänker inte lära mig nånting till nästa år heller. Det är faktiskt helt normalt beteende för en vuxen att köpa en basker varje år, ha den på sig i hallen en halvtimme, för att sen inte alls våga gå ut i den. Helt normalt.
I år tror jag att jag ska köpa en blå.

Resten av dagen har ägnats åt att bevittna uppsegligen av ett mycket lovande myteri, samt viss bristande kompetens från min sida. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera något av situationerna, faktiskt.