Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein

Jag hade nog tänkt att det här skulle vara rubriken till ett inlägg om Lovecraft, men jag insåg att det precis lika gärna kunde inleda ett inlägg om ICA. Nu när jag har slutat och fått lite distans (14 timmar), så känner jag att jag kan se på min sju år långa erfarenhet som bodmamsell med lite mer klarögdhet. ICA är verkligen platsen där jag blev vuxen.
Jag känner att jag har ICA att tacka för mycket, kanske främst att jag då tänker på 100% OB-tillägg, men också djupa insikter i mänsklighetens tillkortakommanden. Så här på lite avstånd ser jag det naturligtis genom ett rosenskimmer, och jag vill gå igenom lite fina minnen med er.
Jag börjar med:

Godingar vi minns

1. Skriktanten. Herrejävlar, vad många gånger jag flytt in på lagret för att gömma mig för henne. Den mest skräckinjagande lilla galning jag nånsin träffat, och jag lämnar med varm hand över henne till vem som nu kommer att ersätta mig.

2. Fryspizzan. Killen som kom in tre gånger i veckan, för att köpa läsk och fryspizza. Allt blekare, allt tunnhårigare, allt närmre skörbjuggen. Hur ska det gå för honom? Vi borde verkligen ha skramlat till ett rör c-vitaminbrus åt honom...

3. Juicemannen. Även han kom in ett par gånger i veckan, gick runt i butiken i över en timme och köpte samma sak varje gång. Tio rätter färdigmat, samt all apelsinjuice vi hade. Det blev alltid runt 700 kronor, och fyra pappkassar. Vi hade vilda teorier om vad han gjorde med alltihop, som alla slutade nånstans kring "Kan man röka apelsinjuice?"

Vad andra gör när jag jobbar.

Bror och brorsdotter hasade runt stan utklädda till zombies idag. Själv jobbade jag, men jag är faktisk inte så intresserad av zombies. Jag föredrar vampyrer, vilket inte är något Freud och hans anhängare ska bry sig om alls.

Jens och lilla fröken syns vid 1:40.

Farväl ICA, steg 1

Idag har jag arbetat mitt näst sista pass på ICA, och jag är lite vemodig. Så för att minska det vemodet, letade jag upp ett inlägg ur min gamla blogg, som redan då var ett latmaskinlägg, eftersom jag helt enkelt bara klistrade in min retorikuppgift. Meta-lathet är det nya svarta.

Josefina är lat, men ganska charmig

Eftersom jag läser retorik nu, och förra veckan skulle vi prata om nåt vad som helst i fyra minuter. Jag valde att prata om mitt jobb, och eftersom talet blev ganska uppskattat, och jag är för lat för att skriva riktigt blogginlägg varje dag, så klistrar jag in det här:

"Jag har valt att prata om Vett och Etikett i din lokala matvarubutik.
Som ni som känner mig här vet, så arbetar jag extra i en icabutik. Det är ett väldigt bra extrajobb på många sätt, men det har sina nackdelar. De flesta kunder är jättetrevliga, men tyvärr inte alla och det finns en del beteenden som jag skulle vilja ta upp till diskussion.
Anledningen till det är, att jag insett att inte alla människor har haft förmånen att jobba i ett serviceyrke, och då kanske inte heller riktigt vet hur en del saker uppfattas. Så jag tänkte lite kort gå igenom med er ett par saker som man som kund kanske kan tänka på.

1. Kassörskan är inte en förlängning av kassaapparaten. Vi är människor av kött, blod och ackumulerad bitterhet precis som alla ni andra. Så hälsa trevligt på den snälla flickan.
2. Det är ganska osannolikt att mina föräldrar skulle ha döpt mig till DU DÄR. Eller JÄVLA FITTA, för den delen.
3.Kundhumor är tyvärr inte så uppskattat. Det finns nämligen ett begränsat antal skämt man kan basera på försäljning av mat, och jag har hört dem allihop.
4.Nys inte på butikspersonalen. Sedan införandet av karensdagen så sjukskriver vi oss inte, så det kommer bara att slå tillbaka på dig själv.
5.Vill du ha kvittot? Är ett erbjudande, och inte en fråga. Ja eller nej TACK är det korrekta svaret. Men svara inte enbart TACK, för då vet jag inte vad du menar och blir gråtfärdig av förvirringen.
6.Vi känner bara varandra på ica. Möts vi någon annanstans, kan vi möjligtvis nicka lite generat, men där går gränsen. Jag vill inte bli påmind om mitt jobb, du vill antagligen inte bli påmind om att jag vet att du lever på fryspizza och läskeblask, och står på randen till skörbjugg.
7.Kommentera inte uniformerna. Vi är ångestfyllt medvetna om att vi går runt i vad som bara kan beskrivas som ett polyestermicroinferno, men vi försöker att inte tänka på det och det är bara grymt att påminna oss.


Egentligen är det lika mycket för er skull som för min som jag berättar det här. Det är lätt att tro att butikspersonal befinner sig längst ner på hackordningen, men vi har faktiskt makt. Nämligen över allting du stoppar i dig.

Ät inte köttfärs.



10/10 2009.

Inlägget är från hösten 2007, precis innan köttfärsskandalen. Haha. Kom inte och säg att ni inte var varnade!

Lokaltidningar och människors sorgliga beteende

Som utlovats tidigare, så kommer här min utläggning om lokaltidningar och kungsholmsbors märkliga prioriteringar. Jag förstår att ni har väntat.

För en tid sedan slutade jag få morgontidningen levererad till min dörr halv tre varje morgon. Jag skojar inte, det kom verkligen halv tre varje morgon. Prick halv tre. Bara själva punktligheten i det hela höll på att knäcka mig, speciellt om jag hade svårt att sova. Halv tre, ligger man fortfarande vaken då och grubblar över avgrunden i någon form, så har man förlorat det slaget, och då att då bli hånad av morgontidningen kan lätt bli lite för mycket.
Hur som helst, det blev lågkonjunktur och jag slutade betala, så kapitalistsvinen som ger ut tidningen slutade att skicka den till mig. Så jag har tvingats söka mina nyheter annorstädes.
Bland annat har jag sökt i lokaltidningen, "Vårt Kungsholmen". Ta en paus och smaka på den titeln. Känns den inte underbart exkluderande? Kungsholmen är minsann inte för alla! Det är vårt...
Hur som helst fanns det i senaste numret en underbart distanslös artikel om var i innerstan det ger högst status att bo, och Kungsholmen hamnade längst ner i den listan. Kungsholmsbor var till och med de enda innerstadsborna som inte i första hand röstade på sin egen stadsdel, vilket är himla kul. Men roligast är listan över vilka saker kungsholmsborna tycker ger mest status. Den var som följer:

1. Att vara allmänbildad.

2. Att vara duktig på sitt arbete.

3. Att flytande kunna tala många språk. (Det stod så, jag har inte vänt på meningen för komisk effekt. Men jag skulle ha kunnat)

4. Att ha exemen från ett toppuniversitet.

5. Att ha arbetat ihop en förmögenhet.

6. Att kunna bestämma över sin egen arbetstid.

7. Vara en engagerad och duktig förälder.

8. Ha möjlighet att vara ledig en längre och sammanhängade period.

9. Vara en duktig talare.

10. Ha många vänner.

11. Vara underhållande och rolig.

12. Lägga tid och pengar på behövande människor.

13. Ha en egen stil.

14. Ha en klar och tydlig livsåskådning.

15. Ha ett långt och stabilt äktenskap.


Notera gärna att det anses vara viktigare att ha en egen stil än att ha ett stabilt äktenskap. Likaså är det viktigare att kunna tala inför grupp än att ha många vänner. Det är en i alla avseenden mycket sorglig lista, eftersom det är en beskrivning av vad människor tror att de måste ha för att imponera på varandra, inte för att bli lyckliga. Så egentligen var det hela kanske inte så komiskt ändå.

Folkkommissariatet för inrikes ärenden

Efter förra årets helt stört elitistiska Krimkrigstema, har jag beslutat att låta den här höstens olämpliga skämt färgas av Kalla Kriget, och kanske framför allt Stalin och hans närmaste kompisar.
Förra årets tema gick inte riktigt hem, eftersom det inte är nån som minns Krimkriget.

Det var kul på sitt sätt, eftersom den där panikslagna blicken människor gärna får när man säger nåt de vet med sig att de borde känna till för att kunna kalla sig allmänbildade, men som de ändå inte kan nåt om, är någonting som förgyllde min vardag. Men i år är jag snällare, så i år ska jag bara skämta om terror och utrensningar.




Det här är Beria. Han är inte direkt missförstådd. Men han har stiliga glasögon, och jag tror att han skulle ha kammat över flinten om han bara hade kunnat.

Digitalboxen - smekmånaden är över

När jag installerade digitalboxen, fick jag nästan 100 kanaler. En del var roliga (alla Discoveryvarianter), en del var jätteroliga (God channel), och en del var det bara porr på.
Tyvärr har det försvunnit en massa kanaler nu, vilket är synd eftersom det innebär att jag inte kan titta på en dokumentär som heter Nazisternas UFO-jägare. Jag tror att det hade kunnat vara trevligt.

Ett annat litet bakslag idag var att min balettlärare inte tycker att jag ska börja med tåspetsdans förrän nästa termin. Min inre sjuåring vill börja nu!

Pausunderhållning

Här bjuckar jag på lite pausunderhållning, medan jag går och dansar lite. Sen kommer förhoppningsvis ett inlägg om statushets på Kungsholmen, och kungsholmsbors lite märkliga prioriteringar. Men först måste ni titta på Total eclipse of the heart med en ny och spännande text.


http://www.youtube.com/watch?v=lj-x9ygQEGA