Kort uppdatering

Idag har jag varit på jobbet! Hostandes som en hel tuberkolosavdelning, men ändå där! Så nu är jag glad igen.
Däremot är jag inte helt imponerad av vädret. Jag är helt för en mysig Tim Burton-höst, med nakna träd som står svarta mot himlen, och stilig dimma som lömskt smyger längs marken, förmodligen planerandes onda planer. Om dimmor gör sånt. Vilket jag hoppas.
Men det här, råkyla som i bästa fall blir ett halvdant duggregn, och allt är fyra nyanser av beigebrunt? Jag känner mig som en statist i Raskens, speciellt med den envisa rethostan. Helt fel vibbar, och inte alls vad jag hade tänkt mig.

Bitterhet är en kumulativ substans

Fortfarande inte frisk. Trots allt te, glass och avsnitt av Buffy jag har konsumerat den senaste veckan så är jag fortfarande sjuk. Och det enda jag vill är ju att gå till jobbet! Jag är ju full av lutheransk arbetslust!
Så jag sitter här och gnäller, och blir surar och surare. Samt känner mig seriöst sviken av mina luftrör. Och det är inte gnäll. Det är en riktig bitterhet. Även om den kommer att vara borta när luftrören uppför sig igen.

Influensavaccinet: en uppföljning

Ok, så här långt (48 timmar senare) så måste jag tyvärr säga att influensavaccinet inte är någon större favorit. Feber, trötthet och svår smärta i högerarmen som inte går att lyfta överhuvudtaget. Högerarmen, jag vet var ni tänker. Jösses, hon kan ju bli utkastad ur partiet! Det blev jag som tur var inte, fick bara en varning. Och framför allt: mitt sinne för genuint olämpliga skämt har inte påverkats.

En annan lite mer deprimerande aspekt av det hela, är att jag faktiskt fick vaccinet för att jag tillhör dem som Darwin egentligen pratade om, när han diskuterade de bäst lämpades överlevnad.
Det är lite nedslående. Jag försökte lämna blod för några år sedan, men de ville inte ha blod som var till brädden fullt med astmamediciner. Sen försökte jag anmäla mig till benmärgsregistret, men fick nej på grund av min pollenallergi. Jag har fyllt i ett donationskort, men jag hoppas inte för mycket.

Sen en annan sak jag tänkte på: vill man verkligen vara den enda som inte får influensan? När alla andra är sjuka, så får man vara den som håller ställningarna på jobbet. Jag tycker att det låter arbetsamt.

If I´m not back again this time tomorrow, carry on, carry on....

Om en timme sitter jag hos min doktor, och får första sprutan mot svininfluensan. Mina känslor inför det hela är lite blandade. Dels känner jag viss stolthet. Jag känner mig lite viktig över att få vaccinet först, att vara prioriterad. Nu är ni avundsjuka över att inte höra till kategorin kroniskt, svårt lungsjuka, va! Eller, ja. Men jag får det liksom före riskgrupper i U-länderna och allt!
Jag känner också lite skräck. Hur testat är det här vaccinet egentligen? Igår på nyheterna sa de att det innehåller en komponent från haj. Vilket är lite coolt, i och för sig, men tydligen rätt otestat. Vad är biverkningarna? Tänk om jag blir autistisk? Eller autisiskare. Mer autistisk?
Hur komparerar man autistisk, egentligen?!











JAG ÄR LUGN!!!!11!

Typhoid Mary och social slapstick

Jag är sjuk. Förkyld. Vilket jag hanterar som en man, med mycket självömkan och chips.
Det hela är mycket orättvist, för jag har i månader tvättat händerna femton gånger om dagen, använt handsprit så mycket att jag varit en vandrande brandfara och låtit bli att slicka på inredningen på pendeltåget. Jag tycker att jag som har gjort allt som står på pest-affischerna som sitter uppe på min arbetsplats faktiskt borde kunna räkna med att bli skonad. Men nej, och antagligen för att någon har gått till jobbet trots att han eller hon borde ha stannat hemma.

På en skola där jag arbetade tidigare, gick lärarna alltid till jobbet när de var sjuka. Och sen satt de i arbetsrummet och skröt om det, som om det innebar att de var tappra som kämpade på trots feber och hosta. Varenda gång jag kom dit blev jag sjuk. Varenda gång! Och fick kommentarer om hur klen jag var som alltid var sjuk, men jag var verkligen bara sjuk där. Jättekonstigt, verkligen! Idioter.
Som straff borde jag göra en Typhoid Mary och gå dit imorgon och hälsa på! Dela med mig. Men det ska jag inte, jag ska stanna hemma från alla jobb imorgon. Försöka bota min farsot med glass och säsong 6 av Buffy.

Dessutom kan jag inte tänka när jag är förkyld. Jag säger en hel del dumheter även när jag är frisk, men när jag är sjuk blir det ännu värre, och jag blir också lite sämre på att censurera mig själv.
Jag brukar kalla det för social slapstick, men det är liksom roligare för andra än för mig. Så jag stannar hemma, lite för er skull, och lite för min egen.

Lovecraft revisited

Du kan välja att kanske lyssna på den här när du läser. Eller låta bli. Ljudet är av någon anledning lite burkigt.

Mitt senaste projekt i min femårsplan Förleda Ungdomen, är att läsa Lovecraft med de små liven.
Att än en gång skåda ner i avgrunden, men att den här gången ta hela klass E1x med mig. Ska bli ganska nice. Jag ska beställa ex av alla olika Lovecraft Läromedia erbjuder, och sen blir det fest.

Är det nån som vet om Charlotte Sometimes finns på svenska? Jag tänker att nästa steg mot att skrämma vettet ur dem skulle kunna vara en mysig saga om att kämpa mot identitetsupplösning.
Bara en tanke.

Övrig information: nageln är fortfarande svart-blå. Väldigt emo. Dessutom börjar den falla av. Det är ganska äckligt.

Repris från förra bloggen

den 19 februari 2008

Ja, det är ju faktiskt måndag

Igår var en fantastisk kväll på ICA. Eller, egentligen var den helt ok. Men det finns vissa saker som verkligen bara händer på måndagar. Människor kan vara så bisarra. Den här mannen kom in med sin kompis. Bägge hade varit medelålders ett bra tag nu, men bara en av dem var full nog att ringa i fiskklockan som om det brann. Hans kompis såg ganska besvärad ut. Det skulle jag också ha gjort i hans situation.
Fulla mannen hade en toupé som såg ut som om han kanske hade råkat tvätta den i nittio grader, och så hade den liksom filtat sig. Som ylle kan göra, ungefär. Vi har en stamkund vars peruk har råkat ut för samma öde, intressant att det tydligen kan hända. Den här mannen hade jag aldrig träffat förut, men han var verkligen kalasfull. Något av det fullaste jag sett på ICA. Det var inte så att han verkade ha druckit lite för mycket av måndagsbag-in-boxen. Snarare verkade det som han hade druckit så beslutsamt de senaste 30 åren att han nu var genommarinerad, hela han, och som resultat permanent slirig.
Hur som helst, han hade ju en nykter kompis med sig. Men den nyktre kompisen lät fulla kompisen fatta alla beslut, trots att fulla kompisen ville köpa jättemycket av allt det dyraste i fiskdisken. Men det var kanske fulla kompisens pengar.
De båda gled omkring rätt länge i butiken, fyllot gled kanske mest övertygande. Nyktre kompisen hasade generat efter. Till slut kom de fram till kassan, Julias kassa. Och då någonstans avvek nyktre kompisen. Man kan inte klandra honom. Han hade förmodligen planerat sin flykt ett tag, och såg sin chans när fulla kompisen försökte konversera en måttligt road Julia. Jag satt i kassan mittemot, och hon såg ut som hon tänkte "det här är inte sant, det här händer inte", i en loop. I tio minuter. För så lång tid tog det för honom att hitta pengarna. Julia såg alltmer sammanbiten ut, kön bakom honom gav kollektivt upp hoppet om att någonsin få nån ordning på måndagar.
Till slut lyckades han betala, och gå! Tyvärr lämnade han efter sig ett kuvert med nåt presentkort i. Julia skrev på "kvarglömt av berusad kund". Kul för honom när han kommer tillbaka, tänkte jag, men han var jobbig nog att förtjäna ett straff. Sen strök jag "berusad" och skrev dit "helt galet full". Det är viktigt att uttrycka sig helt korrekt, och det finns inga synonymer i livet.