Ordning är för idioter. Alltså för mig.

Jag skulle så gärna vilja vara en sån som klarar av när allt är osäkert. Ni vet, en sån där överlevare. Man gör filmer om dem. De som liksom har det bättre efter apokalypsen än de hade det innan, eftersom kicken att hela tiden kämpa för sin överlevnad får dem att känna sig mer levande eller nåt sånt skit. Men det där är inte jag. Istället för att vara en tuff överlevare, är jag en skärrad trygghetsnarkoman. Det är april nu. Att jag inte vet vad som kommer att hända i augusti ger mig ångest. Jag har också ångest över att jag har ångest, för nånstans tror jag att de där apokalypsöverlevarna är de bättre lämpade, och att Darwin skulle stå på deras sida. Att de är bättre människor, och jag är gjord av lite svagare virke. Förmodligen är det ett något autistiskt drag, det här att jag dör lite inombords av att livet blir lite för spännande och äventyrligt. Men jag föredrar att inte göra någon sådan utredning, det känns som att det intyget inte skulle vara en tillgång till mitt CV sen när jag söker nya jobb, efter att mattan rycks undan under mina fötter nu nästa vecka när tjänstefördelningarna ska vara klara.

Snart börjar jag skåpsupa.