Stilstudie på Balettakademien

Läraren: Nämen, det är ju du! Du gick ju min klass förra terminen. Jag kände igen dig på dina höfter!
Josefina: Jaha. (Blir lite glad över att bli igenkänd av läraren).

Things that upset me

När jag inte vet vad jag ska göra, brukar jag läsa bloggar. En som jag brukar läsa som är rätt kul handlade idag om fem saker man kan göra istället för vad-det-nu-var. En av punkterna var i alla fall att man skulle uppdatera sin blogg om Things that upset me (vilket i princip är temat för de flesta bloggar, och definitivt för den här), så det tänkte jag göra. Vill ni läsa originalblogginlägget så är länken här.

1. Leopardmönstrade kläder. Alla ser ut som medelålders strippor i leopardmönstrat.

2. Stora enkönade grupper som är högljudda tillsammans på kollektiva transportmedel.

3. Selleri. När jag satt i kassan på ICA så dömde jag människor ganska hårt om jag tyckte att de köpte dumheter. Hårdast dömde jag dem som köpte selleri.

4. Vuxna människor som klär sig som dagisbarn. Man får som vuxen ha foppatofflor om man har läkarintyg på att man är lite efterbliven. Men inte annars.

5. Gina Tricot. Polyester är djävulen.

Urskillning

Idag ägnade jag och en mycket tapper S en eftermiddag åt att hitta en höstjacka åt mig. Man kan inte komma ifrån att vi misslyckades helt och fullt med vårt uppsatta mål. Jag kom hem med en huvudvärk istället för höstjacka. Tydligen, och jag känner att nån borde ha sagt nåt, är jag en vätte. Jag hade ingen aning. Faktiskt. Jag vet att andra tycker att jag är något diminutiv, och ibland när jag ser mig själv i spegeln ståendes bredvid en annan människa får jag en chock när jag inser hur liten jag är. Men oftast tänker jag på mig själv som en normalstor människa. Det gör inte tillverkare av höstjackor. Dessutom hade de inte tagit minsta hänsyn till att jag ville ha en grön, inte en svart. Vill man ha en svart jacka så är hösten 2010 en fest.

Men saken är den, att hade det här varit för några år sedan, så hade jag nog kommit hem med en jacka. Några av de jag provade, var helt ok. Nästan vad jag letade efter. Men jag rensade ur garderoben nu i sommar, med en frenesi och entusiasm som skulle ha gjort kamrat Stalin tårögd. Och det är ordning nu. En ordning som skulle göra snubben i American Psycho blank i ögonen. Så ni förstår att jag har ett visst ansvar för att hålla det så prydligt, och inte köpa allt jag nästan vill ha.

Min plan är att bara köpa det som är absolut nödvändigt, som jag verkligen vill ha, och som funkar till det jag redan har. Är det inte rörande, jag har blivit vuxen! Men tyvärr en vuxen utan höstjacka.

Det här är inte en modeblogg

Jag har hittat mina drömskor. Är det nån som vill betala dem åt mig? Bara 595. Euro.

Sommarkurs. Några förhållningsregler.

Eftersom jag fortfarande är alldeles för lutheransk för att må bra av allt för mycket sammanhängande ledig tid, så har jag anmält mig till en sommarkurs på universitetet. Eller två. Högst tre. Det är jättekul. Jag får sitta med en massa andra asociala muppar och diskutera Sofokles och pyramider, typ. Awesome. Men det finns några smärre problem. Vi kan börja vid "asociala muppar". För av någon anledning, klarar inte universitetsstudenter av den sociala biten av seminarieäventyret. Det går säkert jättebra för de flesta av dem senare på humanistpuben på Gula villan. Eller ganska bra i alla fall. Humanister brukar vara slampiga när de är fulla. Och de brukar bli fulla ganska ofta. Så det mesta löser sig.

Men före, under och efter själva seminarierna brukar det kunna bli lite körigare. Igår var jag på första seminariet i en kurs som till min stora förtjusning behandlar ämnet grekiska dramer. Det är en fantastisk kurs, som ger mig möjlighet att utan att någon får byta ämne älta saker som varför Kassandra inte säger så mycket, men ändå är den näst bästa rollen i pjäsen. Jag säger det igen: awesome. Men för att sent omsider komma till poängen, det är uppenbarligen en svår situation för de flesta, det här med nya sociala sammanhang.

Igår när vi stod utanför och väntade på att seminariet skulle börja, 20 nyblivna klasskompisar, var det ingen som vågade prata med någon. Ingen ens tittade på någon annan, vi stod alla där och låtsades att vi var ensamma. Så är det alltid i början av kurser, varför då? Jag försökte mig på att hosta lite försiktigt. Stämningen blev tryckt.

Sen under själva seminarierna, är det också tydligen lite svårt för en del. Men om ni följer min lista med "tips", så tror jag att det ska kunna gå bra:

1. En sommarkurs är inte rätt ställe att ragga på folk på. Inte första seminariet, i alla fall. Och inte genom att berätta om din bil. Vänta till tentaölen.

2. Ta inte av dig skorna. Om dina fötter känns varma, så luktar de förmodligen därefter också.

3. SLUTA FÖRSÖKA TA ÖVER! En i det där rummet har doktorerat i egyptologi/litteraturvetenskap/spännande småfåglar. Alla andra är där för att lyssna på honom eller henne. Ingen vill höra vad du tycker.

4. Alla som nämner Nietzsche under ett seminarium, är töntar. Ingen blir imponerad.

5. Klarar du inte av de här reglerna? Gå hem...

Dagens vardagshjälte

Vill bara lite kort hylla dagens vardagshjälte, Frida, som genom mejla sig själv i ett försök att testa jobbmejlens autosvar, faktiskt verkar ha uppfunnit en evighetsmaskin. Samt gjort oss andra lite härligt skadeglada. Ett fyrfaldigt hurra för Frida!

Sommarlov. Dag 3. Det här skulle kunna vara sommaren då jag får bruna ben.

Egentligen heter det inte sommarlov. Det heter semester. Jag har jobbat in den här tiden, vilket gör det till semester. Men jag säger sommarlov, eftersom det provocerar de som bara har fem veckors ledigt varje år. Och det är kul.

Men jag är inte så bra på att ha semester. Det stressar mig. Vilket är ganska konstigt, eftersom jag i grunden är en hemskt lat människa, och gärna tar det lugnt annars. Men jag behöver struktur i tillvaron, varför jag inte klarar av att vara helt ledig. Därför har jag i ett försök att strukturera upp min semestertillvaro anmält mig till både sommarkurser och extrajobb. Jag ser framför mig en sommar där jag regredierar till en tonårings mognadsnivå.

Andra planer för sommaren rör att åstadkomma en viss solbränna, frysa på Mosebackes uteservering och blogga igen. Jag har inte åstadkommit någon solbränna än, men jag har köpt en flaska brun utan sol. Så nu är jag lite lätt orange på benen. Alltid något. Och jag har skrivit ett blogginlägg, vilket är åtminstone ett steg i rätt riktning!

Ingen koll

Idag kom jag hem från affären med en chiliplanta, nagelfilar, batterier och tio liter blomjord. För så går det när man inte har en lista med sig. Så nu försöker jag laga lasagne med bara nästan alla ingredienser. Men man kan ha ketchup istället för den där andra burken med krossade tomater, va? Vi får se när det blir klart.

Men på vägen hem kom jag på att jag måste ha en tomatplanta också, och det är så man vet att våren har kommit. För bor man i stan så är det helt andra saker som visar att våren har kommit än utanför stan. Rensopade trottoarer. Maskrosor i sprickorna i asfalten. Och Josefina som lite optimistiskt fyller lägenheten med trädgårdsväxter. Som det ser ut nu så har jag chili, tomat och rosmarin. Men jag fantiserar om smultron och jordgubbar också. Grejen är att jag alltid blir besviken, för mitt kök är inte den ultimata platsen för matodling eftersom jag bor långt ner, inåt gården. Det är rätt mörkt. Förra året var skörden en (1) tomat. Jag lade den på en pizza.

Men jag fortsätter ändå, varje år. Och sen skriver jag långa, lite meningslösa blogginlägg om det.

Anfäkta och anamma!

Idag har jag sökt jobb. Det var mycket stressande, så stressande att jag när jag var klar kände mig tvungen att köpa en klänning för att lugna ner mig lite. Jag veeet! Men det är inte knark, i alla fall.

Problemet var i första hand Stockholms stads hemsida. Man måste registrera sig där om man vill söka jobb hos Stockholms stad, och det vill man ju. Det tog en timme. Nio sidor information! Sen skickade jag iväg min ansökan, bara för att upptäcka att den där (könsord) hemsidan inte hade sparat min information om utbildning. Så det såg ut som att jag sökte ett jobb utan att ha utbildning för det! Och sen gick det inte att ändra i cv:t i efterhand, utan jag var tvungen göra ett nytt, och sen skicka in en andra ansökan till jobbet. Men jag började inte gråta och skrika åt datorn. Absolut inte. Jag köpte en klänning istället, en som skulle vara ganska olämplig att ha på en anställningsintervju. MEN DET SPELAR JU INGEN ROLL, EFTERSOM JAG INTE KOMMER ATT FÅ KOMMA PÅ NÅGON EFTER ATT STOCKHOLMS STADS HEMSIDA SABBADE MIN ANSÖKAN!!!11!!

Nu ska jag gå och lägga mig i ett mörkt rum, och tänka på klänningar, dokumentärer om nazister och på vad dr Who skulle ha gjort i min situation.

Historielektion, v 18

Hitler, has only got one ball,
Göring, has two but very small,
Himmler, has somtething similar,
And poor old Goebbels, has no balls, at all!

Alternativa försörjningsmöjligheter

Eftersom det verkar vara lite osäkert huruvida jag får stanna på min högt älskade arbetsplats till hösten, så har jag börjat fundera över alternativa karriärvägar. Vad skulle jag kunna göra istället, om jag nu inte får ägna hösten åt att slå tonåringar i huvudet med pekpinnar?

Desperata tider kräver desperata åtgärder, och jag har hört att en av de saker man kan ägna sig åt när man närmar sig samhällets botten är striptease. Jag vet vad ni tänker, "men hörru, du har ju en pappa", och det stämmer. Men ändå. Tyvärr tror jag att jag skulle trassla in mig in mina strumpyxor och ramla. Och sen sitta där på golvet, blöda näsblod och gråta. Jag har svårt att se att människor skulle betala för att se det.

En annan tanke är att ägna sig åt någon slags kriminell verksamhet. Där har jag hört att det finns mycket pengar att hämta. Fast jag är inte helt säker på hur man gör, är det nån som har några tips på brottslighet som inte är så ansträngande så hör av er!

Annars blir det det gamla vanliga: Josefina - snart i en ICA-butik nära dig...

Vad ska du göra som pensionär?

Idag försökte F få med mig ut på nån slags kulturnatt, vilket är intressanta men ganska ospännande museum och liknande, fast på natten istället för dagen. Det greppet ska göra det hela mer spännande och få finkulturen att kännas lite farlig. Eller nåt. Säkert kul, men eftersom alla alternativ F räknade upp i telefon krävde att jag skulle resa på mig och ta på mig ett par byxor, så valde jag att banga och istället sitta här och fundera över min pension.

Vad vill jag göra? Det är bara 35 år kvar, det är hög tid för mig att planera om jag vill få ut det mesta av mina sista ljuva år. Det jag först tänker är naturligtvis att jag måste anstränga mig för att nå dit. Det är svårt att njuta av sin pension om man har blivit överkörd av en buss i fyrtiofemårsåldern. Med andra ord, jag ska se mig för ordentligt, inte röka och inte låta främlingar bjuda mig på godis.

Men förutsatt att jag faktiskt tar mig dit, vad kommer jag att vilja göra? Särskriva, antagligen. Efter ett helt yrkesliv av petande i elevers texter så ska jag ägna mig åt att skriva insändare fulla av särskrivningar, syftningsfel och helt utan genomtänkt disposition. Jag ska också komma försent till allting. Fem minuter försent. Och bli förnärmad när nån kommenterar det!

I övrigt tänker jag mig att jag kommer att ha börjat dricka alkohol igen, om inte annat så för att det säkert kan bli spännande reaktioner tillsammans med mina mediciner mot reumatism och skurgumsknä, eller vad jag nu kommer att drabbas av. Redan vid halv elva-tiden tänker jag vara behagligt salongsberusad, och senare på dagen ska jag ringa Ring P1.

Sen ska jag gå ut! Med basker och handväska (=bag-in-box i påse. Med sugrör) och käppen i högsta hugg ska jag ge mig ut och ta det uppväxande släktet i upptuktelse. Jag tror att det här kan bli ganska sweet. Vad ska ni själva göra?

Skulle bara kolla...

Blek = intressant, eller hur? Annars kommer beach 2010 bli hemskt besvärligt för mig.

Ordning är för idioter. Alltså för mig.

Jag skulle så gärna vilja vara en sån som klarar av när allt är osäkert. Ni vet, en sån där överlevare. Man gör filmer om dem. De som liksom har det bättre efter apokalypsen än de hade det innan, eftersom kicken att hela tiden kämpa för sin överlevnad får dem att känna sig mer levande eller nåt sånt skit. Men det där är inte jag. Istället för att vara en tuff överlevare, är jag en skärrad trygghetsnarkoman. Det är april nu. Att jag inte vet vad som kommer att hända i augusti ger mig ångest. Jag har också ångest över att jag har ångest, för nånstans tror jag att de där apokalypsöverlevarna är de bättre lämpade, och att Darwin skulle stå på deras sida. Att de är bättre människor, och jag är gjord av lite svagare virke. Förmodligen är det ett något autistiskt drag, det här att jag dör lite inombords av att livet blir lite för spännande och äventyrligt. Men jag föredrar att inte göra någon sådan utredning, det känns som att det intyget inte skulle vara en tillgång till mitt CV sen när jag söker nya jobb, efter att mattan rycks undan under mina fötter nu nästa vecka när tjänstefördelningarna ska vara klara.

Snart börjar jag skåpsupa.

Kära grannar

Kära grannar!

Det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att rulla upp manglingsduken på valsen, OCH DET DÄR VAR FEL SÄTT!!1!! Och sluta mangla era husdjur, alternativt städa mangeln när ni är klara.

I övrigt håller jag på att hantera min stress över hösten genom att köpa sommarkläder. Årets tema är fejkad wardrobe malfunction "Nämen, visar jag hela ryggen i den där klänningen, det hade jag ingen aaaning om" samt minst 8 centimeters klack på skorna.

Ska jag?

Ska jag köpa de här? Och nej, jag har inte redan alldeles för många skor. Det var det dummaste jag hört. Kom igen, enabla mig nu!

Varför UPS suger och min pappa är bäst

Tes: UPS är det sämsta företaget i världen.
Huvudargument: De är jävligt dåliga på att leverera paket.
Ethosargument: jag beställde en väska från England, som "levererades" med hjälp av UPS för en vecka sedan.
Logosargument: om man inte är hemma mellan 10 och 14, så måste man själv åka till Västberga fakking insdustriområde och hämta paketet själv!
Pathosargument: det var jättejobbigt, jag var trött och det var ganska kallt. Västberga industriområde ser skumt ut, och ligger så hemskt långt bort att hela kvällen blev förstörd.
Slutsats: UPS levererar inte, egentligen, paket. De bara tjyvhåller på dem, i ett industriområde bortanför Liljeholmen som ingen riktigt vill åka till.


Men tillvaron som enda dotter till en mycket fantastisk man har sina fördelar: pappa skjutsade mig. Och väntade medan jag stod i kö. Sen körde han hem mig. Hela vägen. Mig och min väska. Det var fint.

Att får en väska levererad från England: 50 euro
Att ha en pappa som släpper allt när man behöver hans hjälp: prajsless.

Jag vet inte, kläder kanske?

En fin sak med att börja jobba, är att man helt plötsligt har pengar. Inte jättemycket, kanske, men ändå. Pengar. Som är mina. Tyvärr är det också så att det dyker upp en massa nya utgifter. CSN börjar insistera, till exempel.

En annan sak som jag efter ett tag insåg att jag skulle behöva lägga pengar på, var Lämpliga Kläder. Det mesta jag ägde visade sig vara liiite för korta kjolar, eller liiite för urringade tröjor. Det var faktiskt ganska upplyftande att inse att jag hade haft en förhållandevis slampig klädstil i flera år, utan att veta om det! Och så kan jag ju fortfarande klä mig på min fritid, även om den här vintern inte direkt har uppmuntrat till den sortens beteende, men på arbetstid känner jag att jag vill klä mig som en vuxen. Om inte annat så för att det blir så svårt att håna andra som inte klär sig Lämpligt För Situationen annars.

Så nu jävlar, blir det plisserade kjolar, loafers och jumperset för hela slanten! Med visst inslag av fascistoida stövlar, naturligtvis. Jag ska hålla er uppdaterade.

The last days of Rome

När barbarerna från öst (kanske från Finland) kommer, så ska vi bara säga varsågoda. För vet ni, vi (kollektivt) förtjänar inte det vi har.

Lite smaklöst, kanske

Alltså, jag vet inte. Igår beställde jag en väska, och valde att få mina initialer ingraverade. Det tyckte jag var lite härligt tacky. Men jag är uppenbarligen en amatör. Alternativt, en del människor går lite för långt.

Jag går och väntar på att bli frisk

Det är inte lätt, det här med att vara sjuk. Det första stadiet, när det känns som nåt är lite fel och man bara vill dra täcket över huvudet, är hög misär. Man vill inte tro att man är sjuk, och kämpar emot.

Sen kommer stadiet då det inte går att blunda för eländet längre, och man kapitulerar på soffan. Här sprids det pappersnäsdukar över hela lägenheten, oavsett om man är snorig eller inte. Glass och chips är stapelföda.

Sen kommer stadie tre, man är inte frisk nog att gå till jobbet, men heller inte sjuk nog för att ligga i sängen. Här är jag nu, och jag vet inte vad jag ska göra. Efter lunch putsade jag silverskålar. Det tog flera timmar, och fick mig att känna mig som Hudson (googla). Sen putsade jag skor, vilket fick mig att känna mig som street urchin nummer två i en Dickensfilmatisering. Efter det försökte jag mig på att organisera om lite, men det blev bara rörigt. Allt ligger på fel plats nu, och golvet är dessutom fullt av nyputsade skor.

Och jag får seriöst panikkänslor av all den här snön. När ska det ta slut? Hur ska jag lyckas ta mig till jobbet på måndag? Och framför allt: hur ska jag nånsin bli av med alla saltränder på mina älskade skor?

Konversation med mamma

Josefina: Men jag är inte nazist, jag tycker bara att de hade stiliga stövlar!
Mamma: Jojo, det är så det börjar!

Sedär

Eftersom jag fortfarande hanterar att bli lite sjuk med ungefär samma värdighet som en medelålders man i en könsrollscementerande reklamfilm, så är det nu hemskt synd om mig. Och trots att jag bara varit sjuk i drygt tolv timmar, så är lägenheten redan full av pappersnäsdukar, och jag som inte ens är snuvig. Var kommer de ifrån?

Men trots allt: det är dr Who på tv:n. Jag får sitta ner. Inga elever, inga möten, inga uppsatser att rätta.

Det här är inte en modeblogg

Allstå, det är inte det. En modeblogg, alltså. Men det borde kanske vara det. För seriöst, ni behöver hjälp. Inte alla, naturligtvis. Ni som vet med er att ni aldrig har skjorta till blåjeans, med svarta skor till (män), eller tydlig utväxt, långa naglar eller olämpligt korta kjolar på jobbet (kvinnor), ni kan ju ta det ganska lugnt nu. Men ni andra....

Ok, män. Man har inte skjorta till blåjeans. Skjorta är lite uppklätt. Jeans är inte det. Att korsa de tu är ungefär som att para en häst med en åsna, resultatet blir nåt lite muppigt som inte nånsin kommer att få föröka sig. Lägg till ett par svarta skor på det, och förvänta dig en spark på smalbenet nästa gång vi ses. Blått matchar brunt, inte svart. OK?!


Och nu ni tjejer som sitter och flinar och tänker "asså, killarna som klär sig som om de går på kth, är de sämsta killarna, och vi kommer aldrig att ligga med er", jag är inte så säker på det. Det är i alla fall inte vad er klädsel säger om er. Man bör inte färga håret om man har commitment issues, för färgar man håret måste man fortsätta göra det. Varje månad. Annars ser man så ser man skabbig ut, och det var kanske inte vad ni hade tänkt er, när ni satte er i i frisörstolen och tuggummituggande bräkte fram nåt i stil med "asså jag vill ha nåt nytt, kan du testa att göra mig riktigt blond? Sådär stureplansblond, liksom?". Samma sak gäller naglarna. Klipp dem. Bara klipp dem. De får dig att se ut som en strippa. Och korta kjolar på jobbet? Ja, precis. Den får ni räkna ut själva.

Helt normala saker

Igår var jag på bröllop (grattis Hanna och Anders!), och naturligtvis började samtalet efter ett tag glida in på ämnet våldsbrottslingar. En person som ska få vara namnlös i den här berättelsen, upplyste oss andra att det finns en hemsida för människor som vill dejta interner. www.prisondate.se.
Och den är på riktigt! Först hade jag lite svårt att tro på det, men sen insåg jag att det naturligtvis är världens affärsidé. Det finns en massa fångar, som inte vill annat än att få hångla lite, och så finns det en massa kvinnor som verkligen inte vill annat än att få träffa dessa missförstådda små raringar som saknat manliga förebilder under uppväxten, och som resultat av det hamnat lite snett i livet. Och det är fina killar vi pratar om här! Ta exempel 1, när man gå in på sidan hittar man en bild på honom längst ner till höger. Vi kan kalla honom Kevin. Han berättar att han är beroende av adrenalinkickar, och tycker om att resa. Det sista är lite olyckligt, förstås, eftersom han sitter inne för väpnat rån, och så att säga stationär för tillfället. Han anger som sysselsättning att han är egen företagare.
En annan fin kille beskriver sig själv som äventyrlig, och sedan även att hans mamma antagligen skulle beskriva honom som snäll. Man kan tänka sig att det mest är hon som skulle göra det, för han har fått nio år för narkotikabrott. Jag tycker egentligen inte att man ska håna människor för vad de har skrivit på sina presentationer på dejtingsidor, folk gör vad de kan. Men källkritik är en viktig sak i livet, och en man som blivit dömd till nästan 8 år för grov misshandel, jag tänker att man ska ta hans uttalande om att han är snäll med en nypa salt. Och "egen företagare", som eufemism för "jag rånar banker", det är faktiskt himla kul.