Jag förlorade något idag

Från och med idag, kommer det att stå hemligt nummer på era mobiltelefoner när jag ringer. Det är inte mitt val. Jag ville inte ha det så. När jag ringer min mamma så kommer hon inte att se att det är jag. Det låter fånigt, men det är en förlust för mig. Jag valde inte det här. Jag känner mig bestulen.

Egentligen skyddade jag mina kontaktuppgifter alldeles försent. Men det kanske hjälper till nästa gång. Det verkar ju vara höstens tema.
Och jag förlorade något idag.

Böcker, och sånt

Jag är svensklärare. Svensklärare gillar böcker. Alltså gillar jag böcker. Jag gillar också att sno saker, eftersom det är lättare än att göra dem själv. Så idag har jag än en gång snott en idé från Anna .

Det är ett "jag vill berätta vem jag är (läs: hur intressant jag är)test". Som en blandband man tar med sig till en fest, ungefär, för att ens låtval visar ens inre storhet. Det är syftet. Precis som syftet med en blogg. Fast här är det i bokstavsordning.



Först ut är (som sig bör) bokstaven A:

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.

När jag var sexton läste jag Antigone första gången. Det var som ett knytnävslag i magen, och jag kände att jag svävade för att det var så fantastiskt bra. Är man tillräckligt pretentiös behöver man inte knark.


2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.

När jag var liten fick jag av min farmor en bok som hette Barnens bibel. Det var gamla testamentet berättat som en saga för barn. Det hela var märkligt eftersom min farmor var övertygad och ganska benhård ateist, men som jag minns det fick vi den av henne. Jag läste berättelserna om hämnd och fasa, och tänkte att det verkade vara ett ganska trevligt ställe. Jag minns att jag bad min mamma att vi skulle åka till landet där allt det där spännande utspelade sig, och att hon talade om för mig att det var en dålig idé eftersom det var krig där. Det här var före konceptet konfliktturism.



3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?

Jag vet inte, men jag minns Vem ska trösta Knyttet? väldigt väl. Stackars Knyttet som var helt ensam, och som inte hade några kompisar. Världen var så kall och ogästvänlig för Knyttet, tills han träffade lille Skruttet, som var räddare än var han var, och tillsammans var de starka. Jag är lite tveksam till budskapet i boken, men den rimmar och min pappa kallade mig för lilla skruttet när jag var liten.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.

När jag var liten gillade min bror och jag serier väldigt mycket. Tintin, Lucky Luke, Spirou och Nicke, osv. En av Jens favoriter var Tintin i Kongo. Och till vårt försvar, vi fattade ju inte! Vi visste inte vad rasism var, dessutom växte vi ju upp i medelklassghettot Birkastan, vi kände ju inga utlänningar. Enligt uppgift var jag tre år gammal första gången jag såg en afrikansk man, och jag började gråta. Men jag var också ett ganska skärrat barn, något som har visat sig ligga i släkten.
Mamma brukade läsa högt för oss, och när Jens ville att hon skulle läsa Tintin i Kongo hoppade hon över de allra värsta bitarna. Tyvärr var det de som vi tyckte var roligast. Till vårt försvar så växte ingen av oss upp till sverigedemokrater, så vi klarade oss ganska bra. Trots Tintins kolonialistiska eskapader.


Alltså: jag är pretentiös, smygreligiös, lider av elektrakomplex och undkom med nöd och näppe att bli nazist. Häpp!

80%

De som har känt mig ett tag, vet att jag är ganska lat. Jag gillar att sitta ner. Stor del av min skoltid ägnade jag åt att sitta ner på andra ställen än i klassrummen. En viss del av min universitetstid ägnade jag åt att sitta ner där det serverades kaffe, snarare än att sitt ner där det diskuterades pedagogiska utmaningar i ett samhälle för alla. Allt det här är saker jag lite fåfängt hoppas inte ska komma fram till mina elever.
Men sen började jag arbeta på riktigt, och vad hände? Jo, ut ur mina inre mörka djup kravlar en over-achiever fram! Helt plötsligt är det viktigt för mig att vara bäst. Jag mår lite dåligt när en lektion inte var en fullständig succé, eller när nån elev verkar ha hoppat av min kurs. Det går så långt att jag blir hemskickad av chefen som ser att jag jobbar lite för mycket.
Det här är naturligtvis inte en utveckling som kan tolereras. Den är ohälsosam, och framför allt naturvidrig- jag föddes lat och ska tamejfan dö lat också! Så vad gör man?
Jo, jag har en teori: 80%. Åttio procent av det uppsatta målet, är nästan alltid tillräckligt bra. Om jag hinner med åttio procent av vad jag hade tänkt göra, så innebär det att jag är färdig. Överlag tror jag på att det är viktigt att lära sig att nöja sig, att inse att bra nog faktiskt är alldeles utmärkt nästan jämt. Det är ok om ens barn är lite knubbiga, ens man korkad är lite och man själv lite tråkig. Det går bra ändå. Om jag är en bra lärare till 80%, så räcker det.

Men det är inte alltid livet går med på att man skär ner på kraven på det här viset, så jag har lite användbara tips för er som tänker att det här låter intressant.

1. Orkar du inte jobba? Fulkompa! Lite mycket på jobbet? Gå och fika! När man är vuxen så heter det inte att man skolkar, man fulkompar. Därmed inte sagt att jag gör det, naturligtvis. Bara för att jag kommit på ordet.

2. Orkar du inte träna? Bli lite tjock, vafan, vem bryr sig.

3. Orkar du inte gå ut? Tv:n är också en kompis.

4. Laga mat? Sockerkakssmet är också mat (se punkt 2).



Frågor på det? Kommentarer?

Allmän info

På grund av risken för smittspridning, så highfive-ar vi inte saker längre, vi gör jazzhänder istället.

Så idag: jazzhänder för pendeltåget!

Att imponera på sin omgivning

Hela min skoltid hånade jag mina lärare för att de inte kunde hantera de mycket grundläggande tekniska hjälpmedel som skolan bistod med. Alla overhead-blad hamnade upp och ner, det fanns inte en enda lärare på skolan som kunde hantera en fjärrkontroll.
Min teori är att det var nåt som hände på Lärarhögskolan, att någon gång under kanske sista terminen plockades de blivande lärarna ut ur föreläsningssalarna, och genomgick en liten med mycket specifik lobotomering. Denna hjärnoperation tog bort alla möjligheter för lärarna att någonsin kunna hantera ens en fjärrkontroll, något som offren för ingreppet aldrig insåg hände.
Det är fortfarande min teori. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av hemelektronik. Jag läser aldrig bruksanvisningar, istället chansar jag mig fram. Men nu har även det alternativet försvunnit.
Jag har blivit läraren som står framför klassen och frågar om det finns nån som är bra på dvd-spelare. På riktigt. Jag kallar det för teknisk slapstick, men det är ändå ingen som verkar tycka att det är charmigt. Några exempel:

1. Förra veckan började min dator tjuta. Allt hängde sig, och den tjöt som en elev som ska vaccineras mot svinfluensan. Efter att ha startat om den, samt blängt ilsket på den en stund hade jag slut på metoder att ta till för att lösa problemet, så jag sprang iväg och hämtade arbetsplatsens dataansvarige. Som tittar på eländet två sekunder, och sedan flyttar på en pärm som låg och tryckte ner Esc-tangenten.

2. Jag ska ha lektion med en av skolans mest svårflörtade klasser, och vi ska titta på film. Men när jag sätter i VHS-kassetten, så händer ingenting. Allt knastrar, och klassen tittar på mig som om jag var lite lätt efterbliven. Jag springer ut och hämtar läraren som precis har haft lektion i klassrummet, som jag vet har använt tekniken. Han tittar på kassetten och säger:
-Men Josefina, du har ju inte spolat tillbaka den!
Ridå.

3. (Bonuspunkt, mer om finmotorik och brist på allmän koll än teknik). I torsdags hade jag en kort paus mitt i en lektion, som jag ägnade åt att äta en stor bit chokladtårta. Jag hade bråttom och vräkte i mig biten som om jag hade ätstörningar. När jag kom hem, och såg mig själv i spegeln, så upptäckte jag att jag hade chokladglasyr över hela hakan.

Dagen i bilder

Först lagade jag en helstekt gås (bild 1). Sen åt vi upp den (bild 2). Därefter åt vi soufflé, den finns det tyvärr ingen bild på eftersom den existerade i sinnevärlden så väldigt kort tid. Jag åt fyra portioner, trots att jag mådde illa redan efter portion två.

Sen fick jag två stycken lampetter (bild 3) i tenn från 1932. De sitter nu som bilden visar på min vägg. Lite snett, men det känns bra ändå. Lampetterna skapar lite kulturell och sofistikerad atmosfär, vilket jag är mycket nöjd med. Blir säkert ännu bättre med ljus i.

Dans och pretentioner

En av mina fantastiska idéer inför hösten, var att jag skulle säga ja till lite mer saker. Inte bli mer spontan, naturligtvis, utan bara lite mindre lat, och mer öppen för nya upplevelser. Ja, ni hör ju själva hur det låter.
Hur som helst, för att spola framåt lite så tillbringade jag gårdagskvällen på en teater i Stockholm, som ska få vara namnlös, och upplevde en minifestival av dans.

Första delen var egyptisk dans, och det var faktiskt fantastiskt vackert. Trots att jag blir djupt generad varje gång jag ser kultursvennar klä ut sig och dansa till österländska rytmer, så var det mycket njutbart. Jag gillar dans. De var duktiga. Jag uppskattar kompetens.

Men andra delen, var vad som i programmet kallades för "nytango". Redan här började jag ana oråd. Mina tankar gick till nycirkus och nynazism, och annat som borde ha bara fått vila i frid, men som väckts till liv av aningslösa idioter. Jag läste vidare i programmet, och hittade vad som i alla kulturella sammanhang borde fungera som ett stoppord: gränsöverskridande.
Gränsöverskridande. Smaka på ordet. I andra sammanhang, en indikation på positiv utveckling, inom kulturen? Inte direkt. Då innebär det pretentioner som ingen kan leva upp till. Och jag blev inte besviken. Nytango dansas i sneakers, och indiska manskläder. Det var vedervärdigt. Sen efteråt blev det diskussion kring modern dans med publiken. Det var också vedervärdigt. Om det är någonting som gör mig mer generad än svenskar som dansar latinska och österländska danser, så är det svenskar som pratar engelska. Fruktansvärt.

Men det är intressant att jag blir så upprörd när svenskar dansar fel saker. Vad handlar det om? Det känns lite lätt rasistiskt, från min sida. Som om det låg i den svenska folksjälen att inte kunna vicka på höfterna. Jag tror att det handlar om mig själv, i vanlig ordning. För jag kan inte det där. Jag kan dansa, så jag kan lära mig rörelserna som ingår i salsa, eller vad det nu gäller. Men jag har det inte i mig. Jag känner det inte. Och jag skyller på min kulturella tillhörighet, för jag har helt enkelt inte rätt temperatur för det där. Och då menar jag inte enbart att jag i friskt tillstånd brukar ligga strax under 36 grader, jag pratar lite pretentiöst om min själ här. Jag är alldeles för sval.
Det har också antagligen att göra med att jag valt att ägna min fritid åt något så elitistiskt som balett. Balett baseras inte bara på att det enbart är de allra duktigaste som räknas, man börjar också efter en tid anse att alla andra dansformer är underlägsna. Det gäller modern dans i allmänhet, och allt med prefixet ny- i synnerhet. Dans ska inte handla om att springa runt på en scen i fladdriga byxor och utan skor, dans handlar om stenhård disciplin, smärta och att tvinga sin kropp till underkastelse.

Josefina är galen? Jag har nog aldrig blivit ordentligt diagnostiserad. Låt oss inte utesluta någonting riktigt än.

Josefina snor saker från Anna. Igen.

1. Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?
Stolthet och fördom. Lätt. Men jag inser att jag skulle bli besviken.


2. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?
Vem som helst i vilken som helst av Lovcrafts böcker. De verkar alltid ha det så körigt.

3. Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?
Marguerite och Armand, Kameliadamen.

4. Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?
Öööööhhhh.... Kanske farbror Fred?

5. Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?
Jag vill, precis som Anna, jobba på Hogwarts. Sitta bredvid professon McGonagall och dricka te. Det vore grejer, det.

6. Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?
Hercule Poirot. För då skulle någon (inte jag) bli mördad med en dolk eller lite gift, och jag och Hercule skulle lösa det tillsammans. Och jag skulle ha fina trettiotalsklänningar på mig.

7. Vem är litteraturens mest missförstådda person?
Daisy, i The Great Gatsby. Hur skulle hon nånsin kunna leva upp till Jays förväntningar, och vem vill leva sitt liv på en piedestal?

8. Vem är en riktig hjälte?
Fanny Price. För att hon stillsamt följer sitt samvete oavsett konsekvenserna.

9. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?
Jane Eyre. Seriöst, vilken gnällfitta.

10. Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?
Muminmamman.

Om kompetensutveckling

På mitt jobb ägnar vi oss just nu åt kompetensutveckling inom ämnet IT. -ish. Det är än så länge på en väldigt grundläggande nivå. Först fick vi titta på en instruktionsfilm om hur man sparar dokument i word, sen fick vi svara på lite frågor. Efter det var det dags för examinationen: att göra ett word-dokument. Jag blev underkänd. På att göra ett word-dokument. Ja, det stämmer. Trots att jag har ett mycket, mycket shiny diplom där det står att jag har en degree of master of edjukätion, så blev jag underkänd. Det är ungefär som att försöka ta Baddaren, och drunkna när man ska koka kaffe.

Så jag blev underkänd. Master of education blev underkänd, och fick det förklarat av någon som särskrev och inte kunde kommatera. Jag valde att svälja min stolthet, och göra om alltihop. Idag fick jag veta att jag blivit godkänd. Så nu ska jag skicka in nästa del, en powerpointpresentation. Jag föraktar powerpoint av hela mitt elitistiska akademikerhjärta, något som jag tror möjligtvis kanske kan framgå av mitt dokument. Jag skickar in det, och återkommer.