måndag 23 november 2009

80%

De som har känt mig ett tag, vet att jag är ganska lat. Jag gillar att sitta ner. Stor del av min skoltid ägnade jag åt att sitta ner på andra ställen än i klassrummen. En viss del av min universitetstid ägnade jag åt att sitta ner där det serverades kaffe, snarare än att sitt ner där det diskuterades pedagogiska utmaningar i ett samhälle för alla. Allt det här är saker jag lite fåfängt hoppas inte ska komma fram till mina elever.
Men sen började jag arbeta på riktigt, och vad hände? Jo, ut ur mina inre mörka djup kravlar en over-achiever fram! Helt plötsligt är det viktigt för mig att vara bäst. Jag mår lite dåligt när en lektion inte var en fullständig succé, eller när nån elev verkar ha hoppat av min kurs. Det går så långt att jag blir hemskickad av chefen som ser att jag jobbar lite för mycket.
Det här är naturligtvis inte en utveckling som kan tolereras. Den är ohälsosam, och framför allt naturvidrig- jag föddes lat och ska tamejfan dö lat också! Så vad gör man?
Jo, jag har en teori: 80%. Åttio procent av det uppsatta målet, är nästan alltid tillräckligt bra. Om jag hinner med åttio procent av vad jag hade tänkt göra, så innebär det att jag är färdig. Överlag tror jag på att det är viktigt att lära sig att nöja sig, att inse att bra nog faktiskt är alldeles utmärkt nästan jämt. Det är ok om ens barn är lite knubbiga, ens man korkad är lite och man själv lite tråkig. Det går bra ändå. Om jag är en bra lärare till 80%, så räcker det.

Men det är inte alltid livet går med på att man skär ner på kraven på det här viset, så jag har lite användbara tips för er som tänker att det här låter intressant.

1. Orkar du inte jobba? Fulkompa! Lite mycket på jobbet? Gå och fika! När man är vuxen så heter det inte att man skolkar, man fulkompar. Därmed inte sagt att jag gör det, naturligtvis. Bara för att jag kommit på ordet.

2. Orkar du inte träna? Bli lite tjock, vafan, vem bryr sig.

3. Orkar du inte gå ut? Tv:n är också en kompis.

4. Laga mat? Sockerkakssmet är också mat (se punkt 2).



Frågor på det? Kommentarer?

3 kommentarer:

  1. Klart att tv:n är ett fullvärdigt socialt alternativ! Ted, Robin, Lily, Marshall och Barney är faktiskt mina kompisar. Så det så.

    SvaraRadera
  2. Fulkompa är ett mycket bra ord!

    SvaraRadera
  3. Visst är det! Jag borde skicka in det till Svenska Akademien, de gav ju ett pris till fyraåringen som verbifierade ficklampa för nåt år sen! Och mitt ord är ju mycket bättre.

    SvaraRadera