Dans och pretentioner

En av mina fantastiska idéer inför hösten, var att jag skulle säga ja till lite mer saker. Inte bli mer spontan, naturligtvis, utan bara lite mindre lat, och mer öppen för nya upplevelser. Ja, ni hör ju själva hur det låter.
Hur som helst, för att spola framåt lite så tillbringade jag gårdagskvällen på en teater i Stockholm, som ska få vara namnlös, och upplevde en minifestival av dans.

Första delen var egyptisk dans, och det var faktiskt fantastiskt vackert. Trots att jag blir djupt generad varje gång jag ser kultursvennar klä ut sig och dansa till österländska rytmer, så var det mycket njutbart. Jag gillar dans. De var duktiga. Jag uppskattar kompetens.

Men andra delen, var vad som i programmet kallades för "nytango". Redan här började jag ana oråd. Mina tankar gick till nycirkus och nynazism, och annat som borde ha bara fått vila i frid, men som väckts till liv av aningslösa idioter. Jag läste vidare i programmet, och hittade vad som i alla kulturella sammanhang borde fungera som ett stoppord: gränsöverskridande.
Gränsöverskridande. Smaka på ordet. I andra sammanhang, en indikation på positiv utveckling, inom kulturen? Inte direkt. Då innebär det pretentioner som ingen kan leva upp till. Och jag blev inte besviken. Nytango dansas i sneakers, och indiska manskläder. Det var vedervärdigt. Sen efteråt blev det diskussion kring modern dans med publiken. Det var också vedervärdigt. Om det är någonting som gör mig mer generad än svenskar som dansar latinska och österländska danser, så är det svenskar som pratar engelska. Fruktansvärt.

Men det är intressant att jag blir så upprörd när svenskar dansar fel saker. Vad handlar det om? Det känns lite lätt rasistiskt, från min sida. Som om det låg i den svenska folksjälen att inte kunna vicka på höfterna. Jag tror att det handlar om mig själv, i vanlig ordning. För jag kan inte det där. Jag kan dansa, så jag kan lära mig rörelserna som ingår i salsa, eller vad det nu gäller. Men jag har det inte i mig. Jag känner det inte. Och jag skyller på min kulturella tillhörighet, för jag har helt enkelt inte rätt temperatur för det där. Och då menar jag inte enbart att jag i friskt tillstånd brukar ligga strax under 36 grader, jag pratar lite pretentiöst om min själ här. Jag är alldeles för sval.
Det har också antagligen att göra med att jag valt att ägna min fritid åt något så elitistiskt som balett. Balett baseras inte bara på att det enbart är de allra duktigaste som räknas, man börjar också efter en tid anse att alla andra dansformer är underlägsna. Det gäller modern dans i allmänhet, och allt med prefixet ny- i synnerhet. Dans ska inte handla om att springa runt på en scen i fladdriga byxor och utan skor, dans handlar om stenhård disciplin, smärta och att tvinga sin kropp till underkastelse.

Josefina är galen? Jag har nog aldrig blivit ordentligt diagnostiserad. Låt oss inte utesluta någonting riktigt än.