Om spontanitet

För några dagar sedan skrev jag i förbigående att jag tycker att spontanitet är lite överskattat. Jag har fått reaktioner på det, så jag tänkte att jag skulle förtydliga mig:

Spontanitet är att göra någonting utan att tänka på konsekvenserna. Det är så barn fungerar. Anledningen till att de fungerar så, är att deras hjärnor inte har vuxit färdigt ännu, vilket innebär att de inte riktigt kan förstå konceptet orsak och verkan. Det gör dem impulsstyrda. Det är inte deras fel. Vuxna däremot, kan och bör man ställa högre krav på. Barn är inte små versioner av vuxna människor, och man kan inte förvänta sig att de ska bete sig klokt och fatta genomtänkta beslut.
Men vuxna är faktiskt inte heller stora versioner av barn, och nu börjar vi närma oss min poäng. Är man vuxen, så har man ansvar för åtminstone sig själv. Det innebär att man måste tänka framåt, planera för framtiden och hela tiden vara medveten om vad ens handlingar får för konsekvenser.

Spontana människor tänker inte på konsekvenser, och det leder till att ganska mycket dumheter. Jag är alltså tillbaka där jag inledde texten, vilket kallas för cirkelresonemang och är mycket vetenskapligt. Jag borde veta, eftersom jag har papper på att jag har "Degree of master of education". Ett papper som blänker, dessutom.

Examen

Idag fick jag mitt examensbevis i brevlådan. Det är i vattenstämplat papper, med såna där fransiga kanter som man gjorde som liten på skattkartor. Dessutom är det silverränder på, vilket kändes hemskt stiligt tills jag fick höra att det tidigare var guld. Hårt.
Fast det är ändå ganska tjusigt. Så länge man inte tittar alltför noga på betygen. Jag var en tämligen medioker student. Det enda jag egentligen var riktigt bra på var att analysera text, och det var en förhållandevis liten del av min utbildning. Men som mamma sa, det gör inget, Josefina, för du är bra på andra saker.

Men min fråga är, vad gör jag nu? Vad gör man med ett examensbevis? Jag tror inte att det finns någonting man kan göra med det, som inte är outsägligt töntigt. Jag skulle kunna rama in det, och sätta upp det på väggen. Kanske mellan diplomet jag fick när jag klarade halkbanan, och det jag förhoppningsvis kommer att få när jag klarar PIM steg 3. Men jag är vuxen nu, och ironisk heminredning är inget som vuxna håller på med. Så jag lägger det i en låda någonstans, och säger ironiska saker om att jag har fått ett papper med silverfärg på som belöning efter fem års slit.
Men egentligen är jag rätt stolt.

Nåt jag snott från Anna

Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna? Det andra könet

Beskriv dig själv: Förnuft och känsla

Hur mår du? Wuthering heights

Beskriv stället du bor på: Ett eget rum
Vart skulle du vilja resa? Oskuldens tid

Beskriv din bästa vän: Mörkrets hjärta

Vilken är din favoritfärg? Anne på Grönkulla

Hurdant väder är det just nu? The Tempest

Vilken är din favoritårstid? Sent i november

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Porträtt av konstnären som ung

Vad betyder livet för dig? Låt den rätte komma in

Vad är du rädd för? Persuation

Dagens aforism Farväl till vapnen

Vilket råd skulle du vilja ge? The importance of being Ernest

Hur skulle du vilja dö? En vampyrs bekännelse

Ditt motto: Ajöss och tack för fisken

Döden del 3. Festen.

Döden är vardag. Det har vi redan slagit fast. Döden tar sig in i varje aspekt av ens liv, och blir en del av det som bara är varje dags möda, vila och behag. Men det finns en dag, då sorgen ska vara så dramatisk och utagerande som den är på film, då man ska vältra sig smärtan och känna förlusten med varje cell i sin kropp: begravningen.


Det är en viktig dag. Ceremonier är viktiga för människor, eftersom de markerar en övergång från ett stadie till ett annat. Efter begravningen är då vi på allvar börjar vårt nya liv, där den döda inte längre är med. You must go, and I must bide.
Det är därför jag tycker att det är så fel att försöka göra den dagen till vardagligare. Det är fel att gå dit i jeans, det är fel att begära ljus klädsel. Argumentet för ljus klädsel är ofta att det blir mindre sorgligt. Det är en begravning! Det blir inte mindre sorgligt för att man går dit i beiga chinos, det blir bara fegare. Att säga farväl av någon som dött är att för en kort stund titta ner i avgrunden. Så gör det. På riktigt. Det är stort. Det är överväldigande. Och det ska respekteras. Låt det vara olidligt sorgligt.
En människas död är ett universum som imploderar. Det ska inte livas upp.

När jag dör, ska alla ha mörka kläder. Jag vill ha en gosskör som sjunger Ave Maria, och ha Pavane för en död prinsessa som defileringsmusik. Jag vill ha kistbärare, svart bårtäcke och vita blommor. Jag vill ha gravtal. Och ni ska gråta. Efter det får ni minnas mig hur ni vill, eller glömma om det känns bättre. Begrav mig under en marmorängel, och låt den förfalla.

Bara ni ger mig den dagen. Sen är min tid över, sen får någon annan ta min plats.








Nej, jag är inte döende. Bara lite makaber. Jag har en playlist.

Döden. Del två. Efteråt.

Sorg ser inte heller ut som på film. På film gråter människor i motljus, ibland sitter de i soffan inlindade i ett täcke och äter Ben&Jerrys, och har rufsigt hår. Till slut rycker de alltid upp sig , men inte förrän de varit nere på botten och jazzat.
I vissa fall genom att de träffar någon av det motsatta könet, någon som är lite crazy, sådär. Som får dem att dansa i fontäner, eller göra andra spontana grejer som får mig att rysa. Spontana grejer får mig att må lite dåligt. Spontana människor också, för den delen. Impulsstyrda människor är bara charmiga på film, i verkligheten är de idioter.

I verkligheten går sorg till stor del ut på att hantera skuldkänslor över allt man inte gjorde, allt man tyvärr gjorde, och allt man verkligen inte borde känna, men känner ändå. Lättnad, till exempel. För det är skönt när det är över. Det är skönt att slippa se någon ha ont, det är skönt att slippa se någon sakta glida iväg utan att man kan göra någonting alls åt det. Fyraåringen i en tycker att det borde räcka med att hålla fast jättehårt i personens arm. Men den vuxna versionen av en vågar inte försöka, för risken att bli överväldigad av maktlöshet är för stor.
Men det är också skönt att slippa tillbringa all sin lediga tid på sjukhus. Man kan få se på tv istället. Det är skönt att inte behöva släppa allt och slänga sig i en taxi när som helst. Det är som att få tillbaka sitt liv. Lättnad är också sorg.
För i verkligheten går man igenom alla sorgens stadier redan innan personen är borta, det tar sådan tid för oss att dö nuförtiden när vi envisas med att hålla liv i varandra alldeles för länge. Så när personen väl dör, bara fortsätter livet. Lite tommare, lite kallare. Men helt utan tårar i motljus och dramatik. Livet stannar inte upp, man måste gå till jobbet och man måste tvätta, som vanligt.
Precis som när döden kom, så blev det bara vardag av alltihop. Det blir verkligen vardag av allting, och det är den enda riktiga tröst jag kan erbjuda.
Eller en sak till, förresten. Ju längre tid som går, desto mindre minns man varelsen som låg i månader och bara dog. Till slut kommer den levande versionen tillbaka, hon med glittrande ögon, en avslagen tand och skorrande r. Det är något.


Det är alltid fyraåringen i en som blir övergiven. Antagligen eftersom att bli lämnad är en av de saker man aldrig riktigt lär sig hantera som en vuxen. Rationalitet har ingen plats här. Man blir inte en finare människa av sorg, man fortsätter bara vara sig själv. Fast ens dåliga sidor känns mer, eftersom man inte borde ha dem alls just då. Men det enda som förändrats är ju att någon annan är borta. Du är ju fortfarande kvar.

Hur tror du att döden ser ut?

Vi lever i ett samhälle där döden är väldigt långt borta. De flesta har aldrig sett en död människa. I verkligheten, åtminstone. På tv, film och i böcker är döden ständigt närvarande. Oftast i en mycket våldsam form. Och ofta drabbandes unga människor, som sen blir vackra lik. Lite bleka, kanske. Blodiga. Men det är ... sterilt.
Ibland dör människor på film av sjukdomar. De brukar bli lite bleka om nosen, tappa håret, och bli lite tjusigt svaga. Men i övrigt är de precis som vanligt, ända tills de viskar farväl till sin familj, tar ett sista andetag och vänder huvudet liksom åt sidan. Då vet man att de är döda. Det är vackert, sanitärt och värdigt. Alla gråter.

Det ser inte ut så när människor dör på riktigt. Vilket verkligen inte borde ha kommit som någon överraskning. Med tanke på hur felaktig Hollywoods bild av kärleken är, så är det inte konstigt att det framställer även döden sedd genom ett rosenskimmer. Som om de helt och hållet missuppfattat.

Människor är inte alltid sjuka länge, men det tar en evighet att dö. Och det är inte vackert. Sjuka människor förändras. De skrumpnar. När man ser dem i ögonen, hittar man inte alltid den de var förut. Till slut minns man inte längre hur de en gång var. Personen man har älskat är borta långt innan hon slutar andas.
Döende människor ser likadana ut. Huden liksom spänns över ansiktet, som om det helt plötsligt inte finns tillräckligt med hud för att täcka skallen, trots att ansiktet hängt i mjuka rynkor bara några veckor tidigare. De blir bleka som vaxdockor. En helt annan varelse.
Och döende människor luktar. Jag vet inte hur lik luktar, men jag vet hur döden luktar. Sötaktigt, ruttnande. Helt omöjligt att stå ut med.

Hennes ben dog först. Nekros. Hjärtat orkade inte pumpa blod till hela kroppen, så då offras benen. De blev blå, och kalla. Det är tydligen olidligt smärtsamt, så hon fick morfin. Vi kammade hennes hår, masserade hennes fötter. Som om det fortfarande spelade roll. Som om det fortfarande var hon . Men det spelade roll. För att vi skulle bli påminda om vem som låg där. Att det fortfarande var Karin, även om hon inte såg ut som henne längre. Karin hade velat ha sitt hår kammat. Det lät som det gjorde ont att andas, men hon fortsatte ändå. Länge. Till slut blev det mer och mer ansträngt. Sen lugnt igen. Jag åkte nästan hem. Men så var det bara över. Så odramatiskt. Hon bara slutade andas.
Och det var på riktigt nu. Hon skulle inte kämpa sig tillbaka för att leva några månader till den här gången. "Nån dag" hade blivit idag. Hon var verkligen inte längre där.
Kvar låg ett skal, och en massa känslor som bara kan uttryckas med klichéer. Det är inte hon som ligger där. Nu har hon i alla fall inte ont längre.


Och vi som stått bredvid och sett henne kämpa och vinna så många gånger var nästan snopna. Vi trodde nog aldrig att hon verkligen skulle förlora.


Glad Halloween, allihop. Kom inte och säg att jag inte livar upp.

Kort uppdatering

Idag har jag varit på jobbet! Hostandes som en hel tuberkolosavdelning, men ändå där! Så nu är jag glad igen.
Däremot är jag inte helt imponerad av vädret. Jag är helt för en mysig Tim Burton-höst, med nakna träd som står svarta mot himlen, och stilig dimma som lömskt smyger längs marken, förmodligen planerandes onda planer. Om dimmor gör sånt. Vilket jag hoppas.
Men det här, råkyla som i bästa fall blir ett halvdant duggregn, och allt är fyra nyanser av beigebrunt? Jag känner mig som en statist i Raskens, speciellt med den envisa rethostan. Helt fel vibbar, och inte alls vad jag hade tänkt mig.

Bitterhet är en kumulativ substans

Fortfarande inte frisk. Trots allt te, glass och avsnitt av Buffy jag har konsumerat den senaste veckan så är jag fortfarande sjuk. Och det enda jag vill är ju att gå till jobbet! Jag är ju full av lutheransk arbetslust!
Så jag sitter här och gnäller, och blir surar och surare. Samt känner mig seriöst sviken av mina luftrör. Och det är inte gnäll. Det är en riktig bitterhet. Även om den kommer att vara borta när luftrören uppför sig igen.

Influensavaccinet: en uppföljning

Ok, så här långt (48 timmar senare) så måste jag tyvärr säga att influensavaccinet inte är någon större favorit. Feber, trötthet och svår smärta i högerarmen som inte går att lyfta överhuvudtaget. Högerarmen, jag vet var ni tänker. Jösses, hon kan ju bli utkastad ur partiet! Det blev jag som tur var inte, fick bara en varning. Och framför allt: mitt sinne för genuint olämpliga skämt har inte påverkats.

En annan lite mer deprimerande aspekt av det hela, är att jag faktiskt fick vaccinet för att jag tillhör dem som Darwin egentligen pratade om, när han diskuterade de bäst lämpades överlevnad.
Det är lite nedslående. Jag försökte lämna blod för några år sedan, men de ville inte ha blod som var till brädden fullt med astmamediciner. Sen försökte jag anmäla mig till benmärgsregistret, men fick nej på grund av min pollenallergi. Jag har fyllt i ett donationskort, men jag hoppas inte för mycket.

Sen en annan sak jag tänkte på: vill man verkligen vara den enda som inte får influensan? När alla andra är sjuka, så får man vara den som håller ställningarna på jobbet. Jag tycker att det låter arbetsamt.

If I´m not back again this time tomorrow, carry on, carry on....

Om en timme sitter jag hos min doktor, och får första sprutan mot svininfluensan. Mina känslor inför det hela är lite blandade. Dels känner jag viss stolthet. Jag känner mig lite viktig över att få vaccinet först, att vara prioriterad. Nu är ni avundsjuka över att inte höra till kategorin kroniskt, svårt lungsjuka, va! Eller, ja. Men jag får det liksom före riskgrupper i U-länderna och allt!
Jag känner också lite skräck. Hur testat är det här vaccinet egentligen? Igår på nyheterna sa de att det innehåller en komponent från haj. Vilket är lite coolt, i och för sig, men tydligen rätt otestat. Vad är biverkningarna? Tänk om jag blir autistisk? Eller autisiskare. Mer autistisk?
Hur komparerar man autistisk, egentligen?!











JAG ÄR LUGN!!!!11!

Typhoid Mary och social slapstick

Jag är sjuk. Förkyld. Vilket jag hanterar som en man, med mycket självömkan och chips.
Det hela är mycket orättvist, för jag har i månader tvättat händerna femton gånger om dagen, använt handsprit så mycket att jag varit en vandrande brandfara och låtit bli att slicka på inredningen på pendeltåget. Jag tycker att jag som har gjort allt som står på pest-affischerna som sitter uppe på min arbetsplats faktiskt borde kunna räkna med att bli skonad. Men nej, och antagligen för att någon har gått till jobbet trots att han eller hon borde ha stannat hemma.

På en skola där jag arbetade tidigare, gick lärarna alltid till jobbet när de var sjuka. Och sen satt de i arbetsrummet och skröt om det, som om det innebar att de var tappra som kämpade på trots feber och hosta. Varenda gång jag kom dit blev jag sjuk. Varenda gång! Och fick kommentarer om hur klen jag var som alltid var sjuk, men jag var verkligen bara sjuk där. Jättekonstigt, verkligen! Idioter.
Som straff borde jag göra en Typhoid Mary och gå dit imorgon och hälsa på! Dela med mig. Men det ska jag inte, jag ska stanna hemma från alla jobb imorgon. Försöka bota min farsot med glass och säsong 6 av Buffy.

Dessutom kan jag inte tänka när jag är förkyld. Jag säger en hel del dumheter även när jag är frisk, men när jag är sjuk blir det ännu värre, och jag blir också lite sämre på att censurera mig själv.
Jag brukar kalla det för social slapstick, men det är liksom roligare för andra än för mig. Så jag stannar hemma, lite för er skull, och lite för min egen.

Lovecraft revisited

Du kan välja att kanske lyssna på den här när du läser. Eller låta bli. Ljudet är av någon anledning lite burkigt.

Mitt senaste projekt i min femårsplan Förleda Ungdomen, är att läsa Lovecraft med de små liven.
Att än en gång skåda ner i avgrunden, men att den här gången ta hela klass E1x med mig. Ska bli ganska nice. Jag ska beställa ex av alla olika Lovecraft Läromedia erbjuder, och sen blir det fest.

Är det nån som vet om Charlotte Sometimes finns på svenska? Jag tänker att nästa steg mot att skrämma vettet ur dem skulle kunna vara en mysig saga om att kämpa mot identitetsupplösning.
Bara en tanke.

Övrig information: nageln är fortfarande svart-blå. Väldigt emo. Dessutom börjar den falla av. Det är ganska äckligt.

Repris från förra bloggen

den 19 februari 2008

Ja, det är ju faktiskt måndag

Igår var en fantastisk kväll på ICA. Eller, egentligen var den helt ok. Men det finns vissa saker som verkligen bara händer på måndagar. Människor kan vara så bisarra. Den här mannen kom in med sin kompis. Bägge hade varit medelålders ett bra tag nu, men bara en av dem var full nog att ringa i fiskklockan som om det brann. Hans kompis såg ganska besvärad ut. Det skulle jag också ha gjort i hans situation.
Fulla mannen hade en toupé som såg ut som om han kanske hade råkat tvätta den i nittio grader, och så hade den liksom filtat sig. Som ylle kan göra, ungefär. Vi har en stamkund vars peruk har råkat ut för samma öde, intressant att det tydligen kan hända. Den här mannen hade jag aldrig träffat förut, men han var verkligen kalasfull. Något av det fullaste jag sett på ICA. Det var inte så att han verkade ha druckit lite för mycket av måndagsbag-in-boxen. Snarare verkade det som han hade druckit så beslutsamt de senaste 30 åren att han nu var genommarinerad, hela han, och som resultat permanent slirig.
Hur som helst, han hade ju en nykter kompis med sig. Men den nyktre kompisen lät fulla kompisen fatta alla beslut, trots att fulla kompisen ville köpa jättemycket av allt det dyraste i fiskdisken. Men det var kanske fulla kompisens pengar.
De båda gled omkring rätt länge i butiken, fyllot gled kanske mest övertygande. Nyktre kompisen hasade generat efter. Till slut kom de fram till kassan, Julias kassa. Och då någonstans avvek nyktre kompisen. Man kan inte klandra honom. Han hade förmodligen planerat sin flykt ett tag, och såg sin chans när fulla kompisen försökte konversera en måttligt road Julia. Jag satt i kassan mittemot, och hon såg ut som hon tänkte "det här är inte sant, det här händer inte", i en loop. I tio minuter. För så lång tid tog det för honom att hitta pengarna. Julia såg alltmer sammanbiten ut, kön bakom honom gav kollektivt upp hoppet om att någonsin få nån ordning på måndagar.
Till slut lyckades han betala, och gå! Tyvärr lämnade han efter sig ett kuvert med nåt presentkort i. Julia skrev på "kvarglömt av berusad kund". Kul för honom när han kommer tillbaka, tänkte jag, men han var jobbig nog att förtjäna ett straff. Sen strök jag "berusad" och skrev dit "helt galet full". Det är viktigt att uttrycka sig helt korrekt, och det finns inga synonymer i livet.

Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein

Jag hade nog tänkt att det här skulle vara rubriken till ett inlägg om Lovecraft, men jag insåg att det precis lika gärna kunde inleda ett inlägg om ICA. Nu när jag har slutat och fått lite distans (14 timmar), så känner jag att jag kan se på min sju år långa erfarenhet som bodmamsell med lite mer klarögdhet. ICA är verkligen platsen där jag blev vuxen.
Jag känner att jag har ICA att tacka för mycket, kanske främst att jag då tänker på 100% OB-tillägg, men också djupa insikter i mänsklighetens tillkortakommanden. Så här på lite avstånd ser jag det naturligtis genom ett rosenskimmer, och jag vill gå igenom lite fina minnen med er.
Jag börjar med:

Godingar vi minns

1. Skriktanten. Herrejävlar, vad många gånger jag flytt in på lagret för att gömma mig för henne. Den mest skräckinjagande lilla galning jag nånsin träffat, och jag lämnar med varm hand över henne till vem som nu kommer att ersätta mig.

2. Fryspizzan. Killen som kom in tre gånger i veckan, för att köpa läsk och fryspizza. Allt blekare, allt tunnhårigare, allt närmre skörbjuggen. Hur ska det gå för honom? Vi borde verkligen ha skramlat till ett rör c-vitaminbrus åt honom...

3. Juicemannen. Även han kom in ett par gånger i veckan, gick runt i butiken i över en timme och köpte samma sak varje gång. Tio rätter färdigmat, samt all apelsinjuice vi hade. Det blev alltid runt 700 kronor, och fyra pappkassar. Vi hade vilda teorier om vad han gjorde med alltihop, som alla slutade nånstans kring "Kan man röka apelsinjuice?"

Vad andra gör när jag jobbar.

Bror och brorsdotter hasade runt stan utklädda till zombies idag. Själv jobbade jag, men jag är faktisk inte så intresserad av zombies. Jag föredrar vampyrer, vilket inte är något Freud och hans anhängare ska bry sig om alls.

Jens och lilla fröken syns vid 1:40.

Farväl ICA, steg 1

Idag har jag arbetat mitt näst sista pass på ICA, och jag är lite vemodig. Så för att minska det vemodet, letade jag upp ett inlägg ur min gamla blogg, som redan då var ett latmaskinlägg, eftersom jag helt enkelt bara klistrade in min retorikuppgift. Meta-lathet är det nya svarta.

Josefina är lat, men ganska charmig

Eftersom jag läser retorik nu, och förra veckan skulle vi prata om nåt vad som helst i fyra minuter. Jag valde att prata om mitt jobb, och eftersom talet blev ganska uppskattat, och jag är för lat för att skriva riktigt blogginlägg varje dag, så klistrar jag in det här:

"Jag har valt att prata om Vett och Etikett i din lokala matvarubutik.
Som ni som känner mig här vet, så arbetar jag extra i en icabutik. Det är ett väldigt bra extrajobb på många sätt, men det har sina nackdelar. De flesta kunder är jättetrevliga, men tyvärr inte alla och det finns en del beteenden som jag skulle vilja ta upp till diskussion.
Anledningen till det är, att jag insett att inte alla människor har haft förmånen att jobba i ett serviceyrke, och då kanske inte heller riktigt vet hur en del saker uppfattas. Så jag tänkte lite kort gå igenom med er ett par saker som man som kund kanske kan tänka på.

1. Kassörskan är inte en förlängning av kassaapparaten. Vi är människor av kött, blod och ackumulerad bitterhet precis som alla ni andra. Så hälsa trevligt på den snälla flickan.
2. Det är ganska osannolikt att mina föräldrar skulle ha döpt mig till DU DÄR. Eller JÄVLA FITTA, för den delen.
3.Kundhumor är tyvärr inte så uppskattat. Det finns nämligen ett begränsat antal skämt man kan basera på försäljning av mat, och jag har hört dem allihop.
4.Nys inte på butikspersonalen. Sedan införandet av karensdagen så sjukskriver vi oss inte, så det kommer bara att slå tillbaka på dig själv.
5.Vill du ha kvittot? Är ett erbjudande, och inte en fråga. Ja eller nej TACK är det korrekta svaret. Men svara inte enbart TACK, för då vet jag inte vad du menar och blir gråtfärdig av förvirringen.
6.Vi känner bara varandra på ica. Möts vi någon annanstans, kan vi möjligtvis nicka lite generat, men där går gränsen. Jag vill inte bli påmind om mitt jobb, du vill antagligen inte bli påmind om att jag vet att du lever på fryspizza och läskeblask, och står på randen till skörbjugg.
7.Kommentera inte uniformerna. Vi är ångestfyllt medvetna om att vi går runt i vad som bara kan beskrivas som ett polyestermicroinferno, men vi försöker att inte tänka på det och det är bara grymt att påminna oss.


Egentligen är det lika mycket för er skull som för min som jag berättar det här. Det är lätt att tro att butikspersonal befinner sig längst ner på hackordningen, men vi har faktiskt makt. Nämligen över allting du stoppar i dig.

Ät inte köttfärs.



10/10 2009.

Inlägget är från hösten 2007, precis innan köttfärsskandalen. Haha. Kom inte och säg att ni inte var varnade!

Lokaltidningar och människors sorgliga beteende

Som utlovats tidigare, så kommer här min utläggning om lokaltidningar och kungsholmsbors märkliga prioriteringar. Jag förstår att ni har väntat.

För en tid sedan slutade jag få morgontidningen levererad till min dörr halv tre varje morgon. Jag skojar inte, det kom verkligen halv tre varje morgon. Prick halv tre. Bara själva punktligheten i det hela höll på att knäcka mig, speciellt om jag hade svårt att sova. Halv tre, ligger man fortfarande vaken då och grubblar över avgrunden i någon form, så har man förlorat det slaget, och då att då bli hånad av morgontidningen kan lätt bli lite för mycket.
Hur som helst, det blev lågkonjunktur och jag slutade betala, så kapitalistsvinen som ger ut tidningen slutade att skicka den till mig. Så jag har tvingats söka mina nyheter annorstädes.
Bland annat har jag sökt i lokaltidningen, "Vårt Kungsholmen". Ta en paus och smaka på den titeln. Känns den inte underbart exkluderande? Kungsholmen är minsann inte för alla! Det är vårt...
Hur som helst fanns det i senaste numret en underbart distanslös artikel om var i innerstan det ger högst status att bo, och Kungsholmen hamnade längst ner i den listan. Kungsholmsbor var till och med de enda innerstadsborna som inte i första hand röstade på sin egen stadsdel, vilket är himla kul. Men roligast är listan över vilka saker kungsholmsborna tycker ger mest status. Den var som följer:

1. Att vara allmänbildad.

2. Att vara duktig på sitt arbete.

3. Att flytande kunna tala många språk. (Det stod så, jag har inte vänt på meningen för komisk effekt. Men jag skulle ha kunnat)

4. Att ha exemen från ett toppuniversitet.

5. Att ha arbetat ihop en förmögenhet.

6. Att kunna bestämma över sin egen arbetstid.

7. Vara en engagerad och duktig förälder.

8. Ha möjlighet att vara ledig en längre och sammanhängade period.

9. Vara en duktig talare.

10. Ha många vänner.

11. Vara underhållande och rolig.

12. Lägga tid och pengar på behövande människor.

13. Ha en egen stil.

14. Ha en klar och tydlig livsåskådning.

15. Ha ett långt och stabilt äktenskap.


Notera gärna att det anses vara viktigare att ha en egen stil än att ha ett stabilt äktenskap. Likaså är det viktigare att kunna tala inför grupp än att ha många vänner. Det är en i alla avseenden mycket sorglig lista, eftersom det är en beskrivning av vad människor tror att de måste ha för att imponera på varandra, inte för att bli lyckliga. Så egentligen var det hela kanske inte så komiskt ändå.

Folkkommissariatet för inrikes ärenden

Efter förra årets helt stört elitistiska Krimkrigstema, har jag beslutat att låta den här höstens olämpliga skämt färgas av Kalla Kriget, och kanske framför allt Stalin och hans närmaste kompisar.
Förra årets tema gick inte riktigt hem, eftersom det inte är nån som minns Krimkriget.

Det var kul på sitt sätt, eftersom den där panikslagna blicken människor gärna får när man säger nåt de vet med sig att de borde känna till för att kunna kalla sig allmänbildade, men som de ändå inte kan nåt om, är någonting som förgyllde min vardag. Men i år är jag snällare, så i år ska jag bara skämta om terror och utrensningar.




Det här är Beria. Han är inte direkt missförstådd. Men han har stiliga glasögon, och jag tror att han skulle ha kammat över flinten om han bara hade kunnat.

Digitalboxen - smekmånaden är över

När jag installerade digitalboxen, fick jag nästan 100 kanaler. En del var roliga (alla Discoveryvarianter), en del var jätteroliga (God channel), och en del var det bara porr på.
Tyvärr har det försvunnit en massa kanaler nu, vilket är synd eftersom det innebär att jag inte kan titta på en dokumentär som heter Nazisternas UFO-jägare. Jag tror att det hade kunnat vara trevligt.

Ett annat litet bakslag idag var att min balettlärare inte tycker att jag ska börja med tåspetsdans förrän nästa termin. Min inre sjuåring vill börja nu!

Pausunderhållning

Här bjuckar jag på lite pausunderhållning, medan jag går och dansar lite. Sen kommer förhoppningsvis ett inlägg om statushets på Kungsholmen, och kungsholmsbors lite märkliga prioriteringar. Men först måste ni titta på Total eclipse of the heart med en ny och spännande text.


http://www.youtube.com/watch?v=lj-x9ygQEGA

Operation Tjockis

Efter moget övervägande, har jag trots att kommit fram till att jag kanske skulle må bra av att knubba till mig lite, så jag har kickat igång Operation Tjockis. Jag ska försöka äta lite mer. Tyvärr visar det sig att den största tjusningen i glass och muffins ligger i att man inte får äta dem. De gör sig liksom bättre som synd än om plikt, precis som de flesta laster. Men jag ska göra mitt bästa.



Är ni inte glada nu, när jag ska bli en av er?

Favorit i repris 3

Hur väl känner du Josefina?

Eftersom jag är full av välvilja och aldrig tänker på annat än hur jag bäst ska kunna underhålla er, så har jag tänkt ut en ny tävling. Jag presenterar två situationer, och hur jag svarade. I en av situationerna sa jag det högt, i den andra lyckades jag bita mig i tungan och tänkte det bara.
Ni ska med andra ord gissa: vilket av följande upprörandende dåligt beteende har jag gjort mig skyldig till?

1. Kund på ICA blir grinig över att det inte finns gratis plastgafflar till hennes fulsallad. Hon ifrågasätter om konceptet snabbmat ens existerar, när det görs så krångligt för henne.
Jag svarar: Vad sägs om att ta ansvar för ditt eget liv?

2. Kund är bekymrad över att citronerna är för gröna, och ser omogna ut.
Jag svarar: Vad är du rädd för, att de ska vara sura?


Ni kan svara i kommentatorsfältet om ni vill, men smsa hellre. Jag tänker här utgå från att det bara är mina kompisar som läser min blogg. Josefina har självinsikt.

Favorit i repris 2

Ett stressdiagram för Josefina, 27/4 2008

Ok, så jag kan inte göra ett diagram och klistra in här, för jag kan inte göra diagram. Det är lite synd, för jag tror att visuella hjälpmedel skulle underlätta i förståelsen av min dag. Men jag kan förklara i siffror istället, och så kan ni rita upp egna diagram om ni känner att ni behöver hjälp att visualisera mitt elände. Jag tänkte använda mig av siffror från 1 till 10, där 1 är lite och 10 är jättemycket.

Vaknade, men vägrade gå upp för jag är vuxen och får göra vad jag vill. 1

Insåg att jag trots allt är vuxen, och måste gå upp faktiskt. 3

Tittar på högen av kurslitteratur, som inte verkar krympa alls, och börjar panikläsa. 6

Äter lunch och tittar lite på tv. 2

Blir biten i benet av en insekt som inte ser bekant ut, och får ett utslag. Dödsångest. 10

Dör inte. 4

Utslaget försvinner inte. 6

Hittar på andra sidan benet nånting som bara kan vara en blodpropp, på väg till hjärtat. Eller hjärnan. Eller nån annanstans där man inte vill ha blodproppar. Dödsångest igen. 10

Dör fortfarande inte. 5

Går till jobbet, utan att glömma att lämna tillbaka filmerna. Ganska nöjd med mig själv. 2

Blir väldigt allergisk mot utomhus som drar in inomhus, tycker synd om mig själv. 6

Stressar upp mig över lite blandade grejer, bland annat över hur jag ska kunna vara på två ställen samtidigt på tisdag mellan 7 och 9, men lugnar sen ner mig. 7-3

Får ont i käken av att prata med kunder i kassan. 7

Slutar prata med kunder i kassan, ler istället bara mot dem och hoppas att de inte tycker att jag verkar utvecklingsstörd. 3

Kunder verkar tycka att jag är lite konstig som inte säger nåt. Det gör ont att le också. Låter fortfarande bli att prata, men ser surmulen ut. 5

Rast. 3

Tappar eventuellt bort 1000 kronor. 8

Det är inte mina pengar. 4

Pengarna är hur som helst inte borta. 2

Kassa-koma. 1


Sen fick jag gå hem.

Favorit i repris från förra bloggen

Som en del av er fyra som läser den här bloggen vet (hej mamma!), så hade jag förut en annan blogg, men eftersom den innehöll både mitt förnamn och mitt efternamn, samt en massa oegentligheter, så bytte jag. Men jag satt och scrollade igenom den idag, och tänkte att jag ska köra lite favoriter i repris ibland. För jag har inte så mycket inspiration som man skulle kunna önska. Så här har vi inlägget från maj 2008:

The road to hell is paved with nycirkus

Seriöst, vad är det med nycirkus och pausunderhållning? Det är nästan så att man anar en konspiration.
Lobbygruppen för nycirkus i Europa: "Ok, men nu gör vi så här: om vi lovar att inte uppträda på gatorna, utom när det är festivaler och sånt, så får ni ge oss all pausunderhållning i alla tevesändningar, i hela Europa. Ok?"

Olyckliga TV-chefer från olika länder, med representationsmiddagsmidjemått och svettfläckiga ljusblå skjortor: "Jaja, vi ger oss! Snälla, fånga in mimarna! Vi klarar inte mer!"

Som en svensk vid Poltava

Torsdagseftermiddagar. Alltså, jag skojar inte, jag är som mest medioker på just torsdagseftermiddagar. Jag kan inte riktigt förklara det, men kanske har det med att göra att mina veckor slutar med torsdagseftermiddagar, eftersom jag är ledig på fredagar (haha!), och att jag mentalt redan har gått hem och satt mig ner där istället. Men jag är så dålig på just torsdagseftermiddagar, det är helt sanslöst. Det har gett mig en helt ny förståelse för Salieris predikament, men det var liksom inte en insikt jag längtat efter. Idag är det naturligtvis lördag, men jag lider fortfarande av sviterna efter förra torsdagen, och snart kommer det en till.
Ni som snackar om måndagar, ni har ingen aning...

Det här riktar sig inte till min mamma, eftersom hon födde mig och har vissa odiskutabla rättigheter.

Jag skulle kunna svara, att man faktiskt inte bör kommentera andra människors vikt, eftersom de kan bli ledsna. Att säga till människor att de har blivit alldeles för smala, är inte snällare än att säga till någon annan att han eller hon har blivit alldeles för knubbig. I båda fallen säger man precis samma sak: du duger inte. Och det är ju tråkigt att jag inte lever upp till hur ni tycker att en kvinna bör se ut, men det är faktiskt inte bara tjockisar som har rätt att känna att de är bra som de är.
Men det gör jag inte. Istället väljer jag det kort, kärnfulla men ändå tycker jag, tänkvärda:
Käften, tjockis!

Here we go again...

Hej! Har ni glömt mig? Käften...

Ehh...vahettere... nä. Men jag börjar bara om, som om jag inte alls hade övergett bloggen i över ett halvår.

Det är den där tiden på året igen. Ni vet. Jo, men ni vet visst. Vi pratade om det förra året också. Jag skrev ett inlägg, och fick en massa kommentarer på temat "nej".
Men nu är det så ändå, att är det oktober så är det. Det är kallt, faktiskt. Jag har risigt hår. Så jag kommer att köpa en basker.
Nej, jag har inte lärt mig nånting från förra året, eller året innan. Och jag tänker inte lära mig nånting till nästa år heller. Det är faktiskt helt normalt beteende för en vuxen att köpa en basker varje år, ha den på sig i hallen en halvtimme, för att sen inte alls våga gå ut i den. Helt normalt.
I år tror jag att jag ska köpa en blå.

Resten av dagen har ägnats åt att bevittna uppsegligen av ett mycket lovande myteri, samt viss bristande kompetens från min sida. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera något av situationerna, faktiskt.