Döden. Del två. Efteråt.

Sorg ser inte heller ut som på film. På film gråter människor i motljus, ibland sitter de i soffan inlindade i ett täcke och äter Ben&Jerrys, och har rufsigt hår. Till slut rycker de alltid upp sig , men inte förrän de varit nere på botten och jazzat.
I vissa fall genom att de träffar någon av det motsatta könet, någon som är lite crazy, sådär. Som får dem att dansa i fontäner, eller göra andra spontana grejer som får mig att rysa. Spontana grejer får mig att må lite dåligt. Spontana människor också, för den delen. Impulsstyrda människor är bara charmiga på film, i verkligheten är de idioter.

I verkligheten går sorg till stor del ut på att hantera skuldkänslor över allt man inte gjorde, allt man tyvärr gjorde, och allt man verkligen inte borde känna, men känner ändå. Lättnad, till exempel. För det är skönt när det är över. Det är skönt att slippa se någon ha ont, det är skönt att slippa se någon sakta glida iväg utan att man kan göra någonting alls åt det. Fyraåringen i en tycker att det borde räcka med att hålla fast jättehårt i personens arm. Men den vuxna versionen av en vågar inte försöka, för risken att bli överväldigad av maktlöshet är för stor.
Men det är också skönt att slippa tillbringa all sin lediga tid på sjukhus. Man kan få se på tv istället. Det är skönt att inte behöva släppa allt och slänga sig i en taxi när som helst. Det är som att få tillbaka sitt liv. Lättnad är också sorg.
För i verkligheten går man igenom alla sorgens stadier redan innan personen är borta, det tar sådan tid för oss att dö nuförtiden när vi envisas med att hålla liv i varandra alldeles för länge. Så när personen väl dör, bara fortsätter livet. Lite tommare, lite kallare. Men helt utan tårar i motljus och dramatik. Livet stannar inte upp, man måste gå till jobbet och man måste tvätta, som vanligt.
Precis som när döden kom, så blev det bara vardag av alltihop. Det blir verkligen vardag av allting, och det är den enda riktiga tröst jag kan erbjuda.
Eller en sak till, förresten. Ju längre tid som går, desto mindre minns man varelsen som låg i månader och bara dog. Till slut kommer den levande versionen tillbaka, hon med glittrande ögon, en avslagen tand och skorrande r. Det är något.


Det är alltid fyraåringen i en som blir övergiven. Antagligen eftersom att bli lämnad är en av de saker man aldrig riktigt lär sig hantera som en vuxen. Rationalitet har ingen plats här. Man blir inte en finare människa av sorg, man fortsätter bara vara sig själv. Fast ens dåliga sidor känns mer, eftersom man inte borde ha dem alls just då. Men det enda som förändrats är ju att någon annan är borta. Du är ju fortfarande kvar.