Döden del 3. Festen.

Döden är vardag. Det har vi redan slagit fast. Döden tar sig in i varje aspekt av ens liv, och blir en del av det som bara är varje dags möda, vila och behag. Men det finns en dag, då sorgen ska vara så dramatisk och utagerande som den är på film, då man ska vältra sig smärtan och känna förlusten med varje cell i sin kropp: begravningen.


Det är en viktig dag. Ceremonier är viktiga för människor, eftersom de markerar en övergång från ett stadie till ett annat. Efter begravningen är då vi på allvar börjar vårt nya liv, där den döda inte längre är med. You must go, and I must bide.
Det är därför jag tycker att det är så fel att försöka göra den dagen till vardagligare. Det är fel att gå dit i jeans, det är fel att begära ljus klädsel. Argumentet för ljus klädsel är ofta att det blir mindre sorgligt. Det är en begravning! Det blir inte mindre sorgligt för att man går dit i beiga chinos, det blir bara fegare. Att säga farväl av någon som dött är att för en kort stund titta ner i avgrunden. Så gör det. På riktigt. Det är stort. Det är överväldigande. Och det ska respekteras. Låt det vara olidligt sorgligt.
En människas död är ett universum som imploderar. Det ska inte livas upp.

När jag dör, ska alla ha mörka kläder. Jag vill ha en gosskör som sjunger Ave Maria, och ha Pavane för en död prinsessa som defileringsmusik. Jag vill ha kistbärare, svart bårtäcke och vita blommor. Jag vill ha gravtal. Och ni ska gråta. Efter det får ni minnas mig hur ni vill, eller glömma om det känns bättre. Begrav mig under en marmorängel, och låt den förfalla.

Bara ni ger mig den dagen. Sen är min tid över, sen får någon annan ta min plats.








Nej, jag är inte döende. Bara lite makaber. Jag har en playlist.