Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein

Jag hade nog tänkt att det här skulle vara rubriken till ett inlägg om Lovecraft, men jag insåg att det precis lika gärna kunde inleda ett inlägg om ICA. Nu när jag har slutat och fått lite distans (14 timmar), så känner jag att jag kan se på min sju år långa erfarenhet som bodmamsell med lite mer klarögdhet. ICA är verkligen platsen där jag blev vuxen.
Jag känner att jag har ICA att tacka för mycket, kanske främst att jag då tänker på 100% OB-tillägg, men också djupa insikter i mänsklighetens tillkortakommanden. Så här på lite avstånd ser jag det naturligtis genom ett rosenskimmer, och jag vill gå igenom lite fina minnen med er.
Jag börjar med:

Godingar vi minns

1. Skriktanten. Herrejävlar, vad många gånger jag flytt in på lagret för att gömma mig för henne. Den mest skräckinjagande lilla galning jag nånsin träffat, och jag lämnar med varm hand över henne till vem som nu kommer att ersätta mig.

2. Fryspizzan. Killen som kom in tre gånger i veckan, för att köpa läsk och fryspizza. Allt blekare, allt tunnhårigare, allt närmre skörbjuggen. Hur ska det gå för honom? Vi borde verkligen ha skramlat till ett rör c-vitaminbrus åt honom...

3. Juicemannen. Även han kom in ett par gånger i veckan, gick runt i butiken i över en timme och köpte samma sak varje gång. Tio rätter färdigmat, samt all apelsinjuice vi hade. Det blev alltid runt 700 kronor, och fyra pappkassar. Vi hade vilda teorier om vad han gjorde med alltihop, som alla slutade nånstans kring "Kan man röka apelsinjuice?"