Hur tror du att döden ser ut?

Vi lever i ett samhälle där döden är väldigt långt borta. De flesta har aldrig sett en död människa. I verkligheten, åtminstone. På tv, film och i böcker är döden ständigt närvarande. Oftast i en mycket våldsam form. Och ofta drabbandes unga människor, som sen blir vackra lik. Lite bleka, kanske. Blodiga. Men det är ... sterilt.
Ibland dör människor på film av sjukdomar. De brukar bli lite bleka om nosen, tappa håret, och bli lite tjusigt svaga. Men i övrigt är de precis som vanligt, ända tills de viskar farväl till sin familj, tar ett sista andetag och vänder huvudet liksom åt sidan. Då vet man att de är döda. Det är vackert, sanitärt och värdigt. Alla gråter.

Det ser inte ut så när människor dör på riktigt. Vilket verkligen inte borde ha kommit som någon överraskning. Med tanke på hur felaktig Hollywoods bild av kärleken är, så är det inte konstigt att det framställer även döden sedd genom ett rosenskimmer. Som om de helt och hållet missuppfattat.

Människor är inte alltid sjuka länge, men det tar en evighet att dö. Och det är inte vackert. Sjuka människor förändras. De skrumpnar. När man ser dem i ögonen, hittar man inte alltid den de var förut. Till slut minns man inte längre hur de en gång var. Personen man har älskat är borta långt innan hon slutar andas.
Döende människor ser likadana ut. Huden liksom spänns över ansiktet, som om det helt plötsligt inte finns tillräckligt med hud för att täcka skallen, trots att ansiktet hängt i mjuka rynkor bara några veckor tidigare. De blir bleka som vaxdockor. En helt annan varelse.
Och döende människor luktar. Jag vet inte hur lik luktar, men jag vet hur döden luktar. Sötaktigt, ruttnande. Helt omöjligt att stå ut med.

Hennes ben dog först. Nekros. Hjärtat orkade inte pumpa blod till hela kroppen, så då offras benen. De blev blå, och kalla. Det är tydligen olidligt smärtsamt, så hon fick morfin. Vi kammade hennes hår, masserade hennes fötter. Som om det fortfarande spelade roll. Som om det fortfarande var hon . Men det spelade roll. För att vi skulle bli påminda om vem som låg där. Att det fortfarande var Karin, även om hon inte såg ut som henne längre. Karin hade velat ha sitt hår kammat. Det lät som det gjorde ont att andas, men hon fortsatte ändå. Länge. Till slut blev det mer och mer ansträngt. Sen lugnt igen. Jag åkte nästan hem. Men så var det bara över. Så odramatiskt. Hon bara slutade andas.
Och det var på riktigt nu. Hon skulle inte kämpa sig tillbaka för att leva några månader till den här gången. "Nån dag" hade blivit idag. Hon var verkligen inte längre där.
Kvar låg ett skal, och en massa känslor som bara kan uttryckas med klichéer. Det är inte hon som ligger där. Nu har hon i alla fall inte ont längre.


Och vi som stått bredvid och sett henne kämpa och vinna så många gånger var nästan snopna. Vi trodde nog aldrig att hon verkligen skulle förlora.


Glad Halloween, allihop. Kom inte och säg att jag inte livar upp.