Typhoid Mary och social slapstick

Jag är sjuk. Förkyld. Vilket jag hanterar som en man, med mycket självömkan och chips.
Det hela är mycket orättvist, för jag har i månader tvättat händerna femton gånger om dagen, använt handsprit så mycket att jag varit en vandrande brandfara och låtit bli att slicka på inredningen på pendeltåget. Jag tycker att jag som har gjort allt som står på pest-affischerna som sitter uppe på min arbetsplats faktiskt borde kunna räkna med att bli skonad. Men nej, och antagligen för att någon har gått till jobbet trots att han eller hon borde ha stannat hemma.

På en skola där jag arbetade tidigare, gick lärarna alltid till jobbet när de var sjuka. Och sen satt de i arbetsrummet och skröt om det, som om det innebar att de var tappra som kämpade på trots feber och hosta. Varenda gång jag kom dit blev jag sjuk. Varenda gång! Och fick kommentarer om hur klen jag var som alltid var sjuk, men jag var verkligen bara sjuk där. Jättekonstigt, verkligen! Idioter.
Som straff borde jag göra en Typhoid Mary och gå dit imorgon och hälsa på! Dela med mig. Men det ska jag inte, jag ska stanna hemma från alla jobb imorgon. Försöka bota min farsot med glass och säsong 6 av Buffy.

Dessutom kan jag inte tänka när jag är förkyld. Jag säger en hel del dumheter även när jag är frisk, men när jag är sjuk blir det ännu värre, och jag blir också lite sämre på att censurera mig själv.
Jag brukar kalla det för social slapstick, men det är liksom roligare för andra än för mig. Så jag stannar hemma, lite för er skull, och lite för min egen.